Tiden går fort…

… och bloggandet uteblir. Förstår inte riktigt vart dagarna går, jag gör som jag brukar, skyller på mörkret och årstiden.
Vi har i alla fall hunnit med och tävla lydnad en gång till. Med väldigt liknande resultat som förra gången. Inför den här tävlingen har vi tävlingstränat ordentligt, men det räckte ändå inte till. Dingo började med urusel linförighet där jag faktiskt stannade upp helt, när han gick på sin söndagspromenad, och undrade vad han höll på med. Därefter skärpte han faktiskt till sig och gick riktigt fint. Vi fick usla poäng på linförigheten eftersom jag hade stannat upp mitt framför domaren och pratat med hunden när jag bara skulle gå rakt fram, men jag är ändå nöjd att jag gjorde det eftersom det fick god effekt. Vore riktigt tråkigt att hamna i läget där han går perfekt på träning, men uruselt på tävling.
Sen gjorde han motsatt från förra gången och la sig på ställandet under gång… Där rök första priset.
Resten av momenten var godkända men jag kände att Dingo inte hade full fokus på mig. Han blir störd av att det plötsligt står folk och tittar på honom och som ibland apploderar. Men jag har märkt även på träning att han har allt svårare för att hålla fokus längre stunder och börjar bli en riktig tonåring där hela världen är intressant och matte inte fullt så rolig…
Får helt enkelt inse att han inte är mogen för att klara av en tävling ännu. Jag tänkte att han skulle få vintern på sig och mogna lite så försöker vi igen till våren.

Men nu har vi börjat med agilityvinterträning i ridhus. Första träffen var idag. Jösses vad roligt det är! Dingo var otroligt laddad och riktigt duktig. Han kan alla hinder men givetvis har vi massor att träna på. Poletten har verkligen trillat ner vad gäller slalom och trots att han ännu inte kan några svåra ingångar så vet han vad som gäller, 12 pinnar under djup koncentration och sen springa vidare! Nu börjar han även få upp farten ordentligt vilket resulterar i att det behöver tränas massor på snäva svängar, men även på raksträckor då han gärna glider in mot mitten istället för att fortsätta springa rakt fram, då han ligger någon meter före mig. Vi har hittills bara tränat lite sporadiskt, så det ska bli mycket roligt att få rutin och träna en gång i veckan.

I övrigt har jag och sambon kommit på att bara för att det finns hantverkare i huset så behöver man inte leva i kaos! Vi väntar nämligen på att det ska läggas golv i kök, hall och sovrum. Dem skulle börja med köket och hallen, så vi bar undan alla möbler. Men sen kom dem på att det inte alls kunde börja läggas något golv medan badrummen höll på att renoveras, utan de skulle återkomma när badrummen var klara. Jag och flickvännen som ibland är duktiga på att ligga på latsidan hade ingen som helst lust att bära tillbaka alla möbler utan tänkte att en och en halv vecka klarar man sig utan köksbord och möbler i hall och kök. Men nu under helgen var vi fått tummen ur och insett att det inte går att leva så här. Man kan inte alltid äta i vardagsrummet eller på golvet i köket. Man kan inte heller leva med att inte kunna komma in i något rum för att där är så fullproppat med möbler och saker att man blir illamående. Så vi bar helt enkelt återigen ut alla möbler, satte upp lagerhyllor i vårat förråd och insåg på nytt att det är ett riktigt trevligt radhus vi flyttat till och att man kan vistas här frivilligt utan att bli alltför stressad. Mycket trevligt!

Sen har jag även lyckats med att ha ett riktigt långt och vettigt samtal med min mor. Ett samtal där jag faktiskt släppte in henne i mitt liv och berättade vad jag har för planer och målsättningar. Min mor är väldigt duktig på att lägga sig i alldeles för mycket och jag som är mån om att skydda min integritet har kommit in i en ond cirkel där jag berättar allt mindre för henne. Jag berättade tillexempel inte för henne att jag flyttat förrän efter flytten. Sen jag blev tillsammans med flickvännen har kontakten med mor verkligen varit undermålig då hon haft(har?) svårt att accepterera att jag valt att leva med en tjej. Men samtidigt kommer hon att ha mycket svårare att accepterera mina val om jag inte berättar vad som händer i min vardag.
Visserligen är jag säker på att jag kommer att gå igenom många fler perioder då jag vill ha min mor långt borta från mitt liv men nu var det dags att vi kom överrens och som sagt så hade vi en givande pratstund.

Halloween

Halloween är väl egentligen ett ganska onödigt amerikanskt påhitt. Men jag har ingen lust att bojkotta det helt, då jag kommit på att jag är ganska förtjust i maskerader. Ungar som kommer och knackar dörr och skriker trick or treat skulle jag dock lyckligt kunna leva utan… Här hemma blev det storbråk när flickvännens stora tjej inte fick gå ut och knacka dörr, hon hade ju faktiskt fått för pappa. Men sånt e livet med en mycket bestämd mor och en flickvän som ler lite uppmuntrande åt sin bestämda fru.

Igår var det alltså dags för maskerad. Det här året blev temat lite annorlunda, man skulle klä ut sig till vad man själv var rädd för. En av mina bästa kompisar klädde ut sig till bimbo – jösses jag kände knappt igen henne och ändå hade hon dragit på sig saker som är modernt i nuläget. Sambon blev zombie, en mycket vacker sådan men ändå Och jag, jag gick faktiskt länge och funderade. Jag är inte den rädda typen och kunde verkligen inte komma på något att klä ut mig till. Flickvännen föreslog barn, och kompisen föreslog en brud. Hmmm… vad dåligt folk känner mig, jag är ju världens barnkäraste människa och klart att man inte kan vara rädd för giftemål, eller? Nej tillslut kom jag på den perfekta utklädnaden – staty!
Jag kanske villigt ska erkänna att jag inte har fobi för statyer, är inte den typen som inte kan stämma möte på ett torg för att det råkar stå en staty där. Men däremot är jag ganska förtjust i att promenera i mörker, och under dessa promenader tycker jag att det är obehagligt att träffa på ljuskimrande statyer som stilla bevakar minsta rörelse.
Hör och häpna när ingen kunde gissa vad jag var, det kom förslag med allt från cancer till spermie… Eftersom jag lever i ett homosexuellt förhållande tyckte jag i och för sig att spermie-idén var ganska rolig. När jag är på fest och dricker lite har jag en tendens att bli något dryg, så jag prisade människan som var så fantastisk och lyckades gissa rätt när hon gissade på spermie. Jag gick leende därifrån och kvinnan log lite osäkert åt min översvallande lycka.

Tanken var att Dingo skulle stanna i bilen medan vi festade. Han älskar bilen så vi tänkte ställa den i närheten av festen så att vi sedan kunde ta en långpromenad hem och alla skulle vara glada och nöjda. Kompisen hade även en gammal fluga som genast blev Dingos festateralj. Folk undrade vad han var utklädd till och jag hävdade bestämt att det var en katt utklädd till hund. Men han behöver nog träna lite mer på hur en hund beter sig. Han brydde sig inte särskilt mycket om folket utan gick mest i sin egen värld. Visst var folk lite äckliga ibland, speciellt dem som skulle fram och hälsa. Han gick undan och la sig, jag som hade trott att han skulle ligga i en bil hade sett till att trötta ut honom ordentligt. Men han hade inga som helst problem med att koppla av i oväsendet, utan la sig och sov nästan med detsamma. Han tyckte att folk som skulle fram och klappa på honom var lite jobbiga, då reste han sig upp och gick undan. Sen var jag ständigt i närheten eftersom jag vet hur påträngande fulla människor kan bli, men det gick riktigt bra. Hans vilja att inte bli klappad på respekterades, någon hörde jag muttra att man inte borde ta med sig en hund som inte är social, men det tänkte jag inte ta åt mig av då han faktiskt inte störde någon. Social träning är också något han behöver träna massor på, så jag tänker ta varje tillfälle i akt.

Märkligt beteende

Dingo är en märklig hund ibland. Han har stor personlighet och alla i familjen är mycket förtjusta i honom. Men vi kan inte låta bli att tycka att han är ganska knäpp.
Att Dingo inte gillar okända människor är ganska tydligt. För det mesta tycker jag att det är skönt då jag kan ha honom lös överallt och till 100% vara säker på att han inte tänker få för sig att springa fram till någon, inte ens hundar är han särskilt intresserad av (okända då förstås, dem han känner och vet att han får hälsa på springer han glatt fram till). Man skulle kunna säga att ignorans är hans sätt att bemöta omvärlden. En del av denna attityd tror jag att han fått med sig från sin gamla idol Jim, som var coolheten själv och inte bekymrade sig över något.
Dingo har dock långt ifrån samma trygghet som Jim hade och han är väldigt känslig för kroppspråk. Människor som agerar på ett burdust sätt vägrar Dingo hälsa på, medan han plötsligt kan älska människor som fullständigt ignorerat honom. Hans sätt att visa att han älskar dessa människor är att gå fot med dem, vart dem än går och om han inte kan sitta fot när dem stannar upp brukar han lägga sig på deras fötter, eller till varje pris vara så nära som möjligt.
Man kan tro att allt har med uppmärksamhet att göra, men när man sen träffar hundkära människor som vill fram och hälsa då går det inte alls. Om han känner sig trängd kan han skälla till och annars håller han sig på behörigt avstånd. Han kan göra lekinviter, men är mycket noga med att inte komma för nära dessa framfusiga människor. Som tur är verkar barn alltid vara godkända. Barnen tar ibland med sig kompisar hem och det är ganska få som är hundvana. Men Dingo stormtrivs i deras sällskap och barnen brukar vara mycket förtjusta i att ha honom i närheten.
De han blir förälskad i behöver inte ha träffat Dingo många gånger. Idag hade vi en hantverkare här som ignorerade Dingo och försökte göra sitt jobb med att ta ut badkaret från vårat badrum. Dingo var helt fascinerad över denna fantastiska människa och försökte vara nära, nära hela tiden. Tillslut blev han så jobbig så han fick gå och lägga sig i köket. Det fanns även en annan hantverkare som lugnt satte sig på huk för att låta Dingo komma fram och hälsa på honom, han lockade lite grann och det räckte för att Dingo tänkte vägra gå fram till honom. Så fort han vände ryggen till var han väldigt intressant att smyga sig på, men då han åter lockade på honom stannade Dingo upp, skällde till eller kom till mig. Knashund!
Visserligen är han i en liten skum ålder, där han börjar upptäcka världen och alla goda dofter. Men jag har aldrig varit med om en hund som beter sig så här. Som plötsligt kan bli helt förälskad i en människa och inte kan släppa blicken från den medan han fullständigt ratar nästa människa han träffar på. Förhoppningsvis blir han lite säkrare på okända människor med åldern. Jag tycker inte att det är något stort problem då jag inte anser att hunden behöver hälsa på alla, utan snarare tycker att det är ganska skönt att han endast hälsar på dem han har lärt känna. Men ibland är han lite väl fånig…

Det står ganska klart att han ännu inte är helt könsmogen. Han träffade sin syster häromdan som var i höglöp. Dingo ville mest leka, nog kunde han nosa intensivt på henne, men det var inga problem att bryta honom och be honom gå bort. Tänk vad tiden går fort, det var ju inte alls längesen han var en pytteliten valp och plötsligt fyller han ett år på fredag.

Byggarbetsplats

Det är vad jag kommer att bo i under några veckor framöver :-S Man kan säga att det är väldigt dålig tajming med tanke på att jag jobbar en massa natt i veckan… Med andra ord behöver jag sova när byggarbetarna hamrar som bäst.
Vaknade idag av att någon skruvade ner låset på ytterdörren! Jag hade lämnat öppet för jag visste att målare skulle komma och tapetsera, men inte att låset på ytterdörren skulle bytas!
Tydligen har de fått direktiv om att börja renovera badrum imorgon. Vi visste att det skulle ske, men inte så snart. Härligt med framförhållning!
Så imorgon funderar jag på att stanna kvar på jobbets vilorum och se om jag kan sova några timmar där. Dingo får följa med flickvännen på kurs.
Om några veckor ska dem även börja byta golv, vi får nog avvakta med att försöka komma iordning. Först renovering sen får vi känna oss som hemma. Men vad fint vi kommer att få det.

I övrigt har jag och Dingo småtränat lite. Jag har börjat aktivt med tävlingsträningen. Satt på Dingo kopplet ”utanför plan” och värmt upp med lite fotgående och frekvent belöning, för att därefter gå in på min påhittade tävlingsbana och köra linförighet.
Jag tycker faktiskt att det går riktigt bra. Han håller fin fokus och har definitivt rätt attityd. När jag tillslut kommer med mitt ”bra, varsågod” rusar vi ut ur planen och han får sin belöning. Dingo verkar tycka att det är superskoj, nu får vi hoppas på att det håller i en riktig tävlingssituation också! Ska försöka träna med lite folk så man får det ännu mer tävlingslikt.

Jag funderar på om det är jag som haft dålig attityd till linförigheten då jag tycker att det är extremt tråkigt. När jag finputsar brukar jag gå fot utan koppel, så jag får helt enkelt jobba på min egen attityd och visa att fritt följ med koppel på är det roligaste som finns!
Något annat än dessa korta linförighets-pass har vi inte tränat på. Det är attityden jag tycker är absolut viktigast att jobba på nu då han till stor del kan momenten i klass ett. Jag tror även att Dingo har en tendens till att överanalysera om man tränar för mycket på sånt som han redan kan. Det hände oss med apporteringen någon vecka innan vi skulle tävla, plötsligt hade han glömt bort hur man gjorde. Jag hade is i magen och slutade tvärt att träna (tacka flytten för det, packade ner apporten så att jag inte hade någon möjlighet att frestas till att ta upp den). Sen tog jag fram den veckan innan tävling och han tog den som om det vore den självklaraste saken i världen.

Jag tittade på lydnadsekipagen i VM över youtube. Kanske inte helt oväntat föll jag för silvermedaljören, en helt fantastisk golden. Den rasen har verkligen förmågan att se lyckliga ut när dem får träna. Jag och Jim var långt ifrån VM men det var precis samma utstrålning han visade i allt vi gjorde. Riktigt häftigt att se på! Någon gång kanske en liten jaktgolden får flytta in här, vi får se…
Något VM har jag och Dingo inga ambitioner att ta oss till. Alldeles för mycket finputs för min smak. Vårt mål är att någon gång ta oss till elitklass och lyckas ta ett championat, men jag har verkligen ingen brådska att nå dit och vi får se vad vi stöter på för hinder på vägen.

Nu ska jag skutta in i duschen och försöka ladda inför ytterligare en natts jobb.

1:a tävlingen!

Nu var första tävlingen avklarad! Första känslan efter tävlingen var katastrof, men efter att ha sett på resultaten så inser jag att jag inte kan vara så missnöjd. Han är duktig lille Dingo!

Lydnad är alltså det vi har tävlat. När vi kom till tävlingsplatsen var han ganska ofokuserad. Han tyckte att allt var spännande, alla nya dofter, hundar och människor. Han pep en hel del och försökte hålla koll på allt samtidigt.
När vi väl ställde upp på planen tyckte jag dock att han hade fin fokus. Han satt fot fint i väntan på direktiv.
Platsen skötte han sig fint. Stackarn låg och skakade för att det var frost över gräset och han frös, men han låg fint! (10p)
Därefter kom domaren, en stor karl med öppen bylsig jacka! Usch vad läskigt sa Dingo och ryggade tillbaka. Domaren fick titta på tänder, men svansen var mellan benen och han hade ingen lust att sitta ner. (7p) Jag tränar bara med tjejer, då har det aldrig varit något problem, möjligt att han glatt hoppar upp för att hälsa men han brukar inte tycka det är läskigt. Jag får försöka haffa någon läskig karl någon gång som kan göra tandvisning.

Efter det var det relativt lång väntan, så Dingo fick ligga i bilen och ladda.
Jag tog ut honom två nummer innan vår tur och han verkade riktigt laddad. Mycket mer fokuserad än då vi kom direkt till tävlingsplatsen. Men när vi gick in på plan då det var vår tur hände något. Han satt fint fot och när vi gick framåt så tappade han helt fokus! Aldrig sett honom så ofokuserad under ett fritt följ. Det var inte bara något steg han var ofokuserad utan hela linförigheten :-S Han brukar ha snygg kontakt men nu gick han och nosade, eller bara gick bredvid helt ofokuserad. Jag fattade ingenting och blev alltmer frustrerad. (6.5p)

Läggandet var bra (10p)
Inkallning likaså (10p)
Under ställandet så la sig Dingo! Synd, för han har ett riktigt snyggt ställande, men det får vi visa domarna en annan gång (0p)

Under apporteringen vet jag inte om han inte hörde eller om han bara blev osäker, för första gången jag kommenderade rörde han inte en fena, jag fick upprepa kommandot och då gjorde han momentet riktigt snyggt. (9p)

Hopp över hinder (10p)
Helthetsintryck (10p)

Totalt 152p. Hade det inte varit för fria följet så hade jag varit supernöjd. Givetvis är jag inte nöjd med ställandet, men där gjorde han momentet snyggt, det är bara orutin att han la sig istället för att ställa sig. Men det fria följet är verkligen inte godkänt. Måste helt enkelt tävlingsträna mer. Planen nu är att ”värma upp” utanför gräsmattan och gå in på en ”ny” gräsmatta och köra ett fritt följ för att därefter belöna rikligt. Det är inte okej att skita i fria följet och sen komma igen. Men det är första tävlingen och väldigt svårt att veta vad som krävs för att få honom tävlingsfokuserad, eftersom vi inte har några direkta rutiner. Men nu har vi lite att gå på i alla fall
Skoj var det att tävla igen. När jag räknade på det kom jag på att det var 2år sedan sist, helt galet lång tid!

Nu ligger Dingo på sin bädd och är dödstrött. Han somnade direkt och jag funderar på att göra honom sällskap. Ska jobba natt imorgon och då är det bra om jag inte är dödstrött vid nio ikväll…

Flytt

Slutligen har vi lyckats flytta. Själva flyttlasset gick riktigt smidigt, på tre timmar hade vi fått in allting i nya radhuset och tömt den gamla lägenheten. Radhus, det känns galet att skriva, jag har aldrig bott i radhus så helst kallar jag det här också för lägenhet. Men min sambo brukar mobba mig för det, så jag vågar inte riktigt längre.
Nu har jag tröttnat på att ständigt packa ner och upp lådor. Till en början var det kul, bara rafsa ner det mesta. Men sen när man trodde att man nästan var färdig, så visade det sig att man hade en massa saker kvar att packa ner som tog en evighet… Jag har flyttat ganska många gånger i mitt liv så jag var förberedd på hur less man blir på allting i slutet. Redan från början tvekade jag inte med att slänga saker jag inte använt på lång tid. Sambon däremot fnös åt mig över att jag ville slänga bara för att slänga, men sista packningsdagen förstod hon mig tillslut. Hon var beredd på att slänga allt som inte vad nerpackat vid det laget.

Men nu börjar det kännas som att man faktiskt kan bo i det nya radhuset. Vi har packat upp större delen av lådorna och det börjar bli riktigt hemtrevligt.
Vi har kvar att sätta upp hyllor och en sväng förbi ikea skulle heller inte skada, men som sagt, här börjar det bli riktigt trivsamt.

Dingo har haft dem tråkigaste dagarna i sitt liv. Han förstår inte alls vad den här nya hobbyn går ut på, vad är det för vits med att ständigt packa i och ur lådor? I och för sig är det väldigt spännande i vissa av lådorna, och lyckan är total när man lyckas hitta en boll eller annan leksak. Men någon måtta får det väl vara, leka samma lek dagarna i ända?

I nya lägenheten, förlåt radhuset, har han hittat sin absoluta favoritplats. Trappan! Där kan hålla koll på vad som händer på övervåningen, nedervåningen och även ha chansen att titta ut genom ett litet fönster. Han har dock ett dilemma, han har blivit så stor och ståtlig att han inte får plats att ligga på trappan. Med åldern kommer även latheten och han orkar inte sitta längre stunder, varför han då och då måste överge sin favoritplats för att lägga sig mer bekvämt.
Men han verkar inte ha några problem med att anpassa sig. Sovrummet har blivit mindre än det var tidigare så hans plats bredvid sängen har blivit hälften så stor, men han knölar ändå in sig där han alltid har sovit.

Nu sitter jag och väntar på att hantverkarna ska komma. Badrummet ska renoveras och flera av rummen tapetseras. Kanske lite tråkigt att behöva renovera så fort man flyttar in, men samtidigt känns det riktigt trevligt att själv få bestämma hur man vill ha allting.

Dingo säger att han vill bli aktiverad NU! Under tiden jag skrivit detta har han kommit och lagt tre leksaker i mitt knä.

Frisk

Igår önskade Dingo innerligt att han hade haft två andra mattar!
Vi var bestämda på att hunden var uttorkad eftersom han var ordentligt slö och kissade dåligt.
Så han blev sprutmatad med resorb (vätskeersättning) och baken som blivit ordentligt röd av alla frätande diarréer blev smörjd med inotyol – en mycket fet salva som fungerar bra på barn- och gamlingrumpor, men det verkar även ha haft god effekt på hundrumpor.
Sen fick han ris till middag – något han absolut vägrade att äta. Jag trodde han skulle älska att få något annat än sina torra kulor, men det gick verkligen inte.
Men, vår sjuksköterskeliga omvårdnad har givit effekt! Han hade en lös, men inte vattentunn avföring under morgonen, men i övrigt så har det inte kommit något. Gott tecken! Däremot visar han tydligt att han är hungrig, ställer sig demonstrativt vid matskåpet och undrar när det är hans tur.
Men ikväll är han nog redo för lite middag, skönt att han återhämtat sig.

Diarré

Dingo har diarré för första gången. Inte en liten diarré som går över efter två omgångar utan en ordentligt dålig mage där han är tvungen att springa ut och bajsa varannan timme och det sprutar ut, vattentunt. Stackarn, han verkar ha ont i magen och ingen ork. Blir lite orolig när han inte dricker, tycker att han dricker sämre än han gör i vanliga fall, så han borde vara uttorkad.
Jag trodde först att diarréerna berodde på att han ätit för mycket blodpudding som jag använt som belöning då vi tränat. Men nu tror jag inte det längre, då det hållit i sig alldeles för länge. Han har dessutom ätit blodpudding förut utan någon påverkan på magen.
Igår under dagen markerade han subtilt men tydligt att han ville ut. Han gick och ställde sig vid dörren och om vi inte såg kom han till oss. Vid ett tillfälle la han upp bakbenen i soffan och ”satte” sig. Han får inte vara i soffan så det var ett väldigt komiskt beteende. Men när jag sedan frågade om vi skulle ut, flög han mot dörren.
Nattetid var hans subtila sätt att säga att han behövde gå ut inte lika funktionellt. Sambon vaknade vid fyra och såg att hunden satt vid sängkanten och tittade. Han brukar sova djupt hela nätterna så jag tog snabbt på mig kläderna och sprang ut. Han var definitivt nödig, tyvärr insåg jag när jag kom in igen att han inte kunnat hålla sig 3gånger tidigare :-S Så det var bara till att torka bajs mitt i natten. Hade nog föredragit ett pip, eller att han började flåsa. Det gjorde alltid Jim, han kunde ibland skälla till på natten om t.ex. flickvännen kom hem då jag gått och lagt mig. Hans skällande vaknade jag aldrig av, men så började han flåsa i närheten av sängen och jag flög upp, medveten om att det var bråttom. Men nu har vi ny hund och nytt beteendemönster. Men som sagt, förhoppningsvis markerar han tydligare när det är dags i framtiden!

Tidigare har jag vunnit Stomax, något medel för magen som ska vara bra vid diarré. Jag har själv rynkat på näsan åt det, då jag tycker att hunden ska få ha diarré om den ätit något dåligt, men nu har jag ändrat mig. Nu har Dingo haft vattentunna diarréer i ett dygn och jag ser inga tecken på bättring. Så jag gick ner i förrådet och tog fram min Stomax-burk. Få se om det har effekt, hoppas det. Han fick en halv portion till frukost med massa vatten och stomax-blandning. Matlusten är det inget fel på iallafall, tur det annars hade han mått riktigt risigt då han är ett stort matvrak.

Nog pratat om bajs!

Idag var min fårdag. Sista dagen innan fåren förflyttas, då det börjar bli ordentligt kallt om nätterna och vi inte har vindskydd till dem. Börjar även bli dåligt med bete på den hagen som vi har nu. Idag vallade jag knappt, jag lät Dingo gå mot fåren och samla upp dem, sen bröt vi. Vill inte att han ska jobba nu när han är så kass i magen. Inte för att han verkade trött på något vis i närheten av fåren, men jag tror ändå att det var bäst så.
Det har varit riktigt roligt att ha tillgång till får och Dingo har verkligen utvecklats som vallhund. Nu stressar han inte mot fåren som han gjorde tidigare, utan går i lugnt tempo mot dem med god pondus. I början hade vi problem med att han snävade in mot fåren alldeles för mycket, men sen en månad tillbaka fick jag låna en kompis piska och det har verkligen haft effekt. Inte för att jag på något vis slår hunden med den, men man får en förlängd arm för att lättare markera att han inte får gå så nära. Jag har hittills alltid stått mellan fåren och hunden, tror inte att han är mogen för att flankera då jag står bakom honom, men dessa går riktigt bra. Har börjat sätta in kommandon på dem och han förstår snabbt. Förmodligen för att han hela tiden ser min position och vet vad det betyder när jag säger något. Men flankeringarna är jag riktigt fascinerad över att de kan vara så snygga, känns konstigt att inte behöva lära in från grunden att man behöver ta en vid båge runt fåren. Men det är väl det som är så fascinerande med vallning, att de har så mycket i sig.
Hans största problem är att hitta balanspunkt självmant. Han är otroligt lyhörd och mjuk, så han har inga problem med att ta mina direktiv, men det vore bra om han själv känner att han är uppe i klockan tolv. Speciellt som jag är nybörjare och inte alltid kommenderar i rätt lägen… Drivning (då fåren går mellan oss, tror det iallafall, brukar alltid blanda ihop drivning och fösning ) har han även svårt för, han försöker pendla i alldeles för hög grad och kommer långt upp på sidorna, speciellt höger sida har han valt ut och kan då missa att fåren på andra sidan hamnar på efterkälken, eller så kan han låsa sig på ett får och strunta i att han tappar tre på vägen…
Men nu blir det vintervila vad gäller vallning. Ska bli spännande att se om han mognar under vilan eller om vi får börja om från början nästa år. Målet är att under året, förmodligen sensommaren tidig höst, lyckas göra ett VP. Men vi får se hur det går…

Igår var vi även på en liten lydnadscup som klubben anordnar. Skoj med lite tävlingslik träning så att man vet var man står.
Jag var inte helt nöjd med insatsen. Han var väldigt ofokuserad i fria följet. Det var en hel del bråkiga hundar precis bakom honom som gjorde utfall mot varandra vilket jag tror störde honom ordentligt. Vet inte om han var mer okoncentrerad också över att han hade ont i magen, han bajsade två gånger på dem tio minuterna vi stod och väntade på att det skulle bli vår tur. :-S
Men på de andra momenten skärpte han sig ordentligt, vi fick 9-10 på allt förutom apporten. Gaah, detta moment som vi jobbat på till tusen, då han inte alls tyckt att det var roligt att sitta med något i munnen. Men vi hade jobbat fram en riktigt fin apport fram till dagen innan cupen, då han blivit osäker och tappat den. Samma sak hände under cupen. Han tog den, men släppte den alldeles för tidigt. När jag ville ge honom den på nytt ville han knappt ta den och blev bara mer osäker. Trist! Men det är bara att börja om, få honom att tycka att det är roligt att ta den igen och hoppas på att det släpper utan större bekymmer…

Under platsliggningen har jag även tänkt om. Tidigare har jag varit bestämd på att han ska ligga ner med huvudet ner mot marken under platsliggningen. Detta är vårt mål även nu, men jag har insett att jag måste backa i träningen. Han förstår vad som förväntas av honom, men unde de två minuterna han ska ligga får jag påminna honom med ett ”ner” några gånger då han tar upp huvudet för att se sig om. Så nu under cupen sa jag bara ligg, då jag inte vill säga ner och sen inte ha någon möjlighet att korrigera honom om han tar upp huvudet.
Att bara säga ligg fungerade bra, han la sig fint spanade omkring litegrann och la sedan ned huvudet. Efter en stund tog han återigen upp huvudet och spanade lite, men han låg stilla. När jag kom tillbaka skakade han stackarn. Inte van vid att ha en hund som kan tänkas frysa, måste verkligen införskaffa ett täcke till honom om vi ska träna utomhus i vinter!

Jag tror jag ska backa ordentligt i platsläggande med huvudet ner. Ha så korta platsliggningar att han aldrig tar upp huvudet, och sen när han får stabilitet i att aldrig ta upp huvudet långsamt öka tiden. Det är förmodligen jag som helt enkelt gått för fort fram i träningen.

Men jösses vad långt det här blev. Nej nu måste jag återgå till packandet och städandet!

Freestyle

En underskattad hundsport! Jim var en duktig freestylehund. Vi började inte träna det förrän han var nio år, men det föll honom i smaken omedelbart. Han visade all sin glädje på goldenvis och vi hade riktigt roligt ihop när vi klädde ut oss inför uppvisning. Hittade en film på youtube, långt ifrån det bästa vi gjort då Jim valde att göra sin egen start och jag blev lite ställd men försökte spela med så gott jag kunde.

När Jim inte längre fanns, försvann även suget på freestyle. Men igår fick jag se min goda vän A-C och hennes freestyleprogram och insåg att vi inte kunde lägga den sporten på hyllan. För det är ju verkligen hur kul som helst! Så nu har jag och A-C tummat på att vi ska komma iväg och tävla i England där freestyle är en otroligt mycket större sport än i Sverige och programmen är mycket svårare och häftigare. Givetvis kommer det ta några år att komma dit, men man måste ha långsiktiga mål har jag hört.
Dingo kan inte särskilt många konster ännu, backa, snurra, sätta alla tassar i en skål och komma upp med bakbenen mot en lutande vägg är ungefär vad jag har lärt honom. Men nu är det snart vinter och det kommer att bli många ruskiga kvällar då man inte är särskilt sugen på att gå ut, men har en alldeles för pigg hund. Då kommer nog freestyle och alla dess konster att dammas av och klickern kommer att användas flitigt.

Agility är även något som kommer att finputsas under vintern. Målet är att börja tävla nästa säsong och då måste vi träna flitigt. Vi har en liten inomhus lokal som är perfekt för vintern och inte så rutinerade hundar, då den är för liten för att sätta upp en hel bana. Dingo kan så gott som alla hinder. På grund av sina långa gallopsprång har jag insett att jag tyvärr behöver träna på uppfarterna i balanshindrena då han annars hoppar över dem. :-S Nerfarterna sitter fint. Slalom behöver definitivt putsas på, han tar det självständigt medan jag står och väntar på honom i början av slalom, men det är långt ifrån stabilt. Det var inte längesen han började med 12pinnar och han hoppar gärna över en pinne ibland så att vi får göra om. Sen går det ganska långsamt då det behövs mycket tankekraft för att orka igenom hela hindret. Men med säkerheten tror jag även att farten kommer, i nuläget satsar jag hellre på långsamt och rätt än fort och fel. De andra hindrena kan han men vi behöver träna mer på handling. Full fart rakt fram är han duktig på men ofta blir det alldeles för vida svängar…

Lydnad ska vi även finputsa under vintern, det verkar som att vi kommer att kunna hålla oss sysselsatta hela vintern.

Flytt!

Hjälp! Jag och flickvännen har bestämt oss för att flytta ihop på riktigt. Eller rättare sagt, vi har bott ihop i nästan ett år, men det var jag som flyttade in till henne. Självklart har jag känt mig hemma här, men det känns ändå stort att flytta ihop till något som vi själva har valt ut och bestämt ihop. På någotvis blir det som att flytta ihop på allvar.
Vi ska flytta till radhus. Jag som alltid har muttrat till folk som bott i radhus och menat att ska man bo i hus kan man lika gärna flytta långt ut på landet så man har en stor tomt och grannar på behörigt avstånd. Men med tiden har jag insett att jag inte är intresserad av att flytta långt ut på landet. Jag har hela mitt liv bott i storstäder och att bo i Linköpings förort lambohov är landet nog för mig!
Vi ska få en egen tomt, jag tror Dingo kommer att älska den då en av hans favoritsysselsättningar är just att spana. Det blir två våningar så barnen får en helt egen våning. Friare för dem att kunna ha kompisar på besök utan att de måste stänga in sig i sina rum för att vi inte har plats annars…

Det känns riktigt bra att flytta, men också riktigt läskigt. Jag gillar att flytta, vet inte hur många gånger jag flyttat i mina dar, men sen jag flyttade hemifrån (sex år sedan) har jag flyttat ungefär en gång om året. Med andra ord är det dags. Men den här gången är det ändå annorludna, vi har sagt att om vi flyttar hit så planerar vi att bo här så länge som vi stannar kvar i Linköping, vilket förmodligen kommer att bli flera år framöver.

Sen har jag även skickat in en ansökan om att få en fast tjänst på mitt jobb. Innan har jag tvärvägrat, trivs bra med viakariat och ansett att om man gör ett bra jobb så kommer dem vilja ha kvar en. Känner mig friare med ett vik, då jag från en månad till en annan kan säga, nej nu räcker det, nu har jag tröttnat och tänker byta jobb. (Har varit färdig sjuksköterska i två år och hunnit ha tre jobb, under den tiden, helt självvalt).

Håller jag på att bli vuxen? Försöker jag odla rötter och planerar att ”settle down”? Vad hände med den rastlösa flickan som far och flänger, för att gräset förmodligen alltid är grönare på andra sidan?

Så nog känns det läskigt, men samtidigt alldeles underbart. Flickvännen mumlade något om att det var 1.5v. kvar innan vi flyttar och vi har inte ens börjat packa. Oops, dags att dra igång på allvar och sluta ha panik över något jag är glad över!