Vintern verkar inte vilja infinna sig på allvar, fortfarande påminner vädret om tidig höst. Men kanske är det mörkret som får tempot att ändra sig. Det är inte längre lika roligt att vara ute och ränna hela dagarna, utan det man verkligen längtar efter är myskvällar med filten högt uppdragen över huvudet. Eller, jag överlåter filten till flickvännen och själv ligger jag över filten, då jag av någon anledning föddes med ångkamin istället för hjärta och så gott som alltid är varm medan sambon skakar av köld vid sidan.
Dingo verkar finna sig i vintervilan. Han har hittat ännu en favoritplats, på en köksstol! Jag som är uppväxt med en ganska strikt mor som inte alls gillade hundar, har alltid fått höra att hundars plats är på golvet. Hon har även lärt mig att tycka att tiggande hundar är fruktansvärt frustrerande, det vet Dingo mycket väl om så det har han slutat med för länge sen. Men när han sträckte på halsen för att lyckas titta ut genom fönstret och sambon drar fram stolen och ber Dingo hoppa upp var det en härlig syn. Hunden satt där i säkert en timme, utan att röra en fena eftersom han då hade trillat av stolen och bara spanade. Öronen fladdrade lite beroende på om det fanns något intressant att titta på därute eller inte. Sen den dagen har Dingo suttit på en av vår köksstolar åtminstone en timme per dag, ibland tar han med sig en leksak och sitter o spanar med den i munnen. Jag måste säga att han är ordentligt charmig den lille hunden
Jag har tagit kort på spektaklet, men ännu har vi lite rörigt i huset och jag har ingen aning om var sladden för att föra över bilder från kamera till dator finns, så ni får använda er fantasi.
Äntligen har man huset för sig själv. Slipper hantverkare som springer i dörren hela dagarna. Eftersom jag och sambon har långtifrån ett 8-17 jobb, blir det lite påfrestande att aldrig få vara hundra procent i fred. Men nu äntligen är båda badrummen renoverade och jag ligger i sängen med myskläder utan att ännu ha ätit frukost, trots att klockan närmar sig lunchtid. Underbart!
Nu ska ni inte tro att vi inte tänker ta in några hantverkare någonsin mer, för ännu har vi golv som ska läggas om. Vi hade en förhoppning om att de kunde göra det samtidigt som badrummen renoverades, men si det gick verkligen inte för sig. Så v. 51 blir huset återigen hantverkarnas och själv får man försöka att stå ut med att återigen leva mitt i en byggarbetsplats. Men efter det, då kanske vi vågar ha inflyttningsfest till vårt snygga lilla radhus
Eller var det då man skulle fira jul? Hrm, vi får se i vilken ordning vi tar det. Min jul firas som vanligt på jobbet…
De två senaste veckorna har jag verkligen varit utslagen. Så trött att jag inte orkat göra något, jag har knappt orkat le åt flickvännen när jag kommit hem. Inte heller har jag kunnat sova ordentligt av olika anledningar, en stor anledning är att jag har blivit med student. En student som om 3månader förväntas bli min kollega, inte för att hon tänker söka till min arbetsplats, men hon förväntas bli legitimerad sjuksköterska. Jag har försökt vända mig själv ut och in för att lära henne allt jag vet, men jag tycker inte att vi kommer någonstans och framförallt tycker jag inte att hennes nivå räcker för att ge säker vård. Detta har lett till många ångeststunder och istället för att sova när man kan har hjärtat pumpat runt blodet i kroppen alldeles för hårt. Istället för att gråta har jag frekvent nynnat på låten paniiiiik av far och son. En bra låt att nynna på då typ ingen känner till den och framför allt inte fina flickor som ska bli sjuksköterskor.
Men nu har jag gjort mitt, nu får andra sjuksköterskor ta över och vara handledare då det är dags för nattperiod för min del. Så nu får jag sluta ha ångest över att eventuellt behöva underkänna en nästan färdig sjuksköterska…
Dingo då? Han ligger under bordet bredvid sängen. Han fick en kort morgonpromenad och därefter gick vi och la oss igen. Han verkar inte misstycka
Vi tränar så gott som ingenting nu för tiden. Han får promenader och vi tränar småsaker. Tillslut tror jag att jag kommit på ett sätt att få honom att komma med saker till mig. Jag har jobbat mycket på det här och många gånger slitit mitt hår över att jag inte lyckas. Dingo är ingen hund som tycker att det är ofantligt roligt att leka med leksaken själv utan så fort jag inte kampar med den så blir den tråkig. Han älskar att springa efter saker om jag kastar dem, men när han väl kommer fram blir dem återigen ointressanta. Så att få honom att komma in med leksaken är väldigt svårt då han gärna rusar till mig men konsekvent tappar föremålet på vägen. Redan sedan 10veckors ålder har han kunnat att dutta med nosen på min handflata, men han har inte kunnat koppla ihop att ta ett föremål från golvet för att sedan lägga det i min hanflata. Han som i vanliga fall är otroligt lättlärd har helt enkelt vägrat att förstå nöjet med detta. Han kommer tillslut med leksaken men då har han tappat den massa gånger på vägen och jag har fått tjata mig till att han ska komma. Verkligen inte så jag vill ha det.
Men nu tar vi myrsteg framåt. Jag började med att helt enkelt stoppa in en leksak i hans mun och sedan hålla upp handflatan. I början spottade han ut leksaken men då jag återigen stoppade in den i munnen på honom förstod han att om han duttade leksaken mot handflatan kampade jag med honom (vilket han älskar). Detta kan han riktigt bra nu och kan gå flera meter mot min hand med leksaken i munnen. Vi tränar nu på nästa steg att ta upp leksaken från marken och sedan dutta i handflatan. Jag tycker att det verkar som att polletten börjar trilla ner, så snart kanske jag ska våga mig på att kasta den en kort bit. Skönt i alla fall att tillslut ha kommit på något som verkar fungera. Som tidigare retrieverägare har jag aldrig förstått att man kan behöva jobba hårt för att få hunden att komma och lämna saker till en. Det blir så otroligt mycket lättare att träna på distansövningar om man kan kasta en leksak och sen leka med den, dvs inte kasta den för att sen återigen behöva springa och hämta den och sedan kampa med hunden…
Dingo är förresten en riktig tonåring. Han tycker själv att han börjar bli riktigt cool och verkar för det mesta nöjd med sig själv. Vi tvåbeningar tycker förstås att han är ganska fånig och ibland ganska jobbig. Men är det inte så tonåringar ska vara? Men jag tänker att det är bra att han passar på att göra revolt nu och inte när tävlingssäsongen drar igång till våren igen
. Sen tycker jag ändå att revolten är väldigt lindrig, utomhus lyssnar han otroligt bra. Men jag har ändå börjat ha honom i koppel lite mer när jag går där det finns mycket folk, främst för att han tycker att man antingen ska stå still eller kuta allt han orkar. Det fungerar inte riktigt trots att man lyssnar bra på inkallning. Inomhus ska han utforska allt, han rensar under soffor och möbler för att dra fram vad det nu än må vara och helst tugga sönder det. Han har sina ben att tugga på, men han blir alltid lika stolt när han hittar något annat att tugga på!
Nej, nu börjar min mage kurra alltför mycket, så nu får det bli dags för frukost.


Tanken var att Dingo skulle stanna i bilen medan vi festade. Han älskar bilen så vi tänkte ställa den i närheten av festen så att vi sedan kunde ta en långpromenad hem och alla skulle vara glada och nöjda. Kompisen hade även en gammal fluga som genast blev Dingos festateralj. Folk undrade vad han var utklädd till och jag hävdade bestämt att det var en katt utklädd till hund. Men han behöver nog träna lite mer på hur en hund beter sig. Han brydde sig inte särskilt mycket om folket utan gick mest i sin egen värld. Visst var folk lite äckliga ibland, speciellt dem som skulle fram och hälsa. Han gick undan och la sig, jag som hade trott att han skulle ligga i en bil hade sett till att trötta ut honom ordentligt. Men han hade inga som helst problem med att koppla av i oväsendet, utan la sig och sov nästan med detsamma. Han tyckte att folk som skulle fram och klappa på honom var lite jobbiga, då reste han sig upp och gick undan. Sen var jag ständigt i närheten eftersom jag vet hur påträngande fulla människor kan bli, men det gick riktigt bra. Hans vilja att inte bli klappad på respekterades, någon hörde jag muttra att man inte borde ta med sig en hund som inte är social, men det tänkte jag inte ta åt mig av då han faktiskt inte störde någon. Social träning är också något han behöver träna massor på, så jag tänker ta varje tillfälle i akt.