Fjällen!

Vad härligt med vinter när man får ha skidor på sig!

En vecka har vi fått vara i Idre. Medan linköpingsborna har muttrat över alldeles för många minusgrader och ett aldrig sinande snöfall har vi njutit av att åka utför i full fart på nysnö!
Skidor har jag åkt sedan barnsben men under veckan provade jag att åka snowboard en förmiddag. Jösses vad svårt det var, tur att jag är duktig på att ramla. Alldeles öm var jag i hela kroppen efter åket och inte har jag lärt mig att åka heller. :-S Jag står stadigt på snowboarden så länge jag slipper svänga, men vid varje sväng trillar jag. Min svanskota var inte alls särskilt förtjust i mig och varenda muskel gjorde ont dagen efter… Men roligt var det! Så ännu har jag inte gett upp, jag ska allt ta mig upp en annan gång, förr eller senare borde man ju lära sig.
Även Dingo har njutit. Vi passade på att åka en hel del längdskidor och Dingo som i och för sig tyckte att vi var alldeles för långsamma njöt i fulla drag av att få springa kilometer efter kilometer. Han lyckades även charma alla mina arbetskamrater som var med på resan och jag tror minsann att han lyckats bli lite bortskämd. Det han var mest nöjd med var att han fick ligga i sängen. Så fort vi kom hem från en skidtur sprang han raka vägen till sängen för att sova. Hela nätterna har han legat ihopkurad vid min sida, helst på mig, och njutit över att få ligga nära.
I slutet av veckan hade jag ångest över att Dingo blev allt tunnare och revbenen allt synligare. Maten jag haft med mig var avsedd för att räcka till en vecka så jag hade inga resurser för att ge honom extra stora portioner…
Men nu har vi kommit hem och ökat upp hans matranson. Aptiten är det absolut inget fel på, så snart har han nog gått upp det han förlorat. Enligt vågen verkar det inte som om han gått ner något i vikt, men kanske har han omvandlat det lilla fettlager han tidigare haft till muskler?!

Men nu vill jag träna hund på riktigt så nu kan vintern gärna få vara över för min del. Det är i och för sig väldigt lätt att trötta ut Dingo nu för tiden. Det räcker med att peka utanför snövallen så tar Dingo glatt ett skutt ut i djupsnön. Sen får han springa i djupsnön medan jag springer på de plogade vägarna, som belöning får han en snöboll. Första och förmodligen enda gången som jag lyckas vara snabbare än vilddjuret.

Den vackra nosen

Jag har många gånger frågat Dingo varför han har en nos. Han blänger förbryllat och menar att han skulle se ut som ett missfoster utan nos, du kan tänka dig själv, den behövs för att bli så vacker som han är. Givetvis ursäktar jag mig över att jag kränkt honom men kan inte släppa ämnet utan fortsätter att tränga mig på och fråga om inte nosen har ett annat användningsområde också?! Då fnyser Dingo åt mig och går därifrån med huvudet och svansen högt. Han sneglar lite nonchalant på mig och menar på att såna dumma frågor inte ens är värda att besvaras.

Men ärligt talat så undrar jag ibland om han vet om att han har detta fantastiska luktsinne som det pratas om i alla böcker. På promenaden sprang jag och gömde mig då dingo stod och luktade på en fantastiskt god fläck – där använde han nosen minsann. Efter någon minut insåg han att jag var försvunnen, sprang åt det håll jag försvunnit men då jag satt blickstilla bakom en stor sten förblev jag obemärkt. Efter att han sprungit fram och tillbaka en stund, stannade han upp och började yla! Inte ett tyst litet pip utan han stod säkert och ylade i någon minut. Sedan bestämde han sig för att springa hem (jag var inte mer än 20m hemifrån) och fortsatte att skälla/yla utanför dörren. Då tyckte jag att det var bäst att visa mig eftersom Dingo helt hade glömt bort att han hade en nos, men det är klart, den är ju bara för syns skull, ni kan ju tänka er hur fånig han skulle ha sett ut utan nos…

Dingo har förövrigt blivit valp på nytt, eller är det tonåring det heter? När flickvännen skulle göra i ordning matlåda på den mat som var kvar av middagen var stekpannan helt renslickad! Stekpannan hade stått i mitten av bordet, vilket innebär att Dingo måste ha hoppat upp på bordet. *morr* Det värsta är att han inte har varit ensam hemma under denna tid utan han var så fräck och hoppade upp när vi satt i rummet bredvid. Riktigt irriterande att han inte blev påkommen…

Sen har han även börjat jaga cyklister! Även detta är något som jag inte sett till det senaste året och som jag trodde (hoppades på?) att jag skulle slippa se mer. Cyklisten kan cykla förbi oss utan problem men sen när han har hunnit några meter ifrån oss så sätter Dingo fart. När han väl kommer fram till ”bytet” är det inte längre intressant utan då tvärvänder han och springer glatt tillbaka. Det är som om han bara njuter av att ha en anledning till att springa riktigt fort, han ger till och med cyklisten lite försprång, så att det ska bli en match att hinna ikapp…
Men nu är jag mer uppmärksam och håller koll på hans öron när en cyklist passerar, dem markerar väldigt tydligt när han tänker sätta av i all hast. Stoppar jag honom innan han börjar springa är det inga problem att bryta honom, men ibland är det högst irriterande att på nytt få ett litet busfrö i familjen.

Vidare förstår han inte att något av barnen skulle ha någon som helst rätt att bestämma över Dingo. Häromdan ringer dottern till flickvännen och undrar om hunden verkligen får vara i soffan, för han vägrar gå ner… I Dingos värld får han göra precis som barnen gör. Sitter de i soffan, får han göra det också. Äter de i vardagsrummet, får han göra det också – ur samma skål som de förstås, hur skulle det se ut om han som är så viktig skulle förpassas till ett hörn med en hundskål, trams! Denna sida av Dingo visar sig förstås bara när det inte är någon vuxen i närheten, en riktig ögontjänare är vad han är!

Slutligen tror jag att Dingo tänker vägra acceptera att han inte får hoppa upp i ett bilsäte. För det mesta sitter han längst bak, men ibland när bilen är fullpackad får han sitta vid fötterna. Detta uppskattar han och så länge man själv sitter i sätet har han full respekt för att han sitter på golvet vid fötterna. Men om man skulle få för sig att lämna honom i bilen räcker det med att man vänder ryggen åt honom så har han smidigt förflyttat sig upp i sätet. Senast jag försökte få honom att hålla sig nere på golvet fick jag vända c:a 10ggr för att säga åt honom att gå ner. Tillslut lyckades jag ta mig hela vägen (säkert 3meter) till affären utan att han hoppade upp i sätet, men när jag 10minuter senare kom ut ur affären satt han ändå nöjd på sätet. Givetvis slinker han ner på golvet så fort han får syn på mig, men han har missat den lilla detaljen att människor faktiskt har bättre syn…

Men men, han är i allafall söt när han sover På sista tiden har han kommit på att sackosäcken är otroligt skön att ligga i!

Party party

Dingo har varit på sin andra stora fest i sitt liv. En fest där det var åtminstone 20personer och där alla var okända för den lilla hunden.
Resmålet var Stockholm då jag skulle hälsa på min bror som fyllde 30år. Jag har under årens lopp med några års mellanrum hängt med brodern på olika fester. Jag trivs i hans kompisars sällskap, ibland känns det som om jag är lillasyrra åt alla. Inte på ett beklämmande sätt utan snarare positivt, som om dem bryr sig om hur jag har det och dem verkar bli glada när jag då och då dyker upp. Som lillasyster ser man kanske alltid upp till sin bror och att bli accepterad av dennes kompisar är alltid trevligt. Men framförallt var jag i Stockholm för att vara med och fira brorsan, fira att han tillslut kommit igenom 30-årskrisen och börjar bli man.

Tågresan dit gick bra. Dock tror jag att hunden bredvid löpte för jag har aldrig sett Dingo så intresserad av en hund förut. Han satt och gnydde i 30minuter innan han tillslut la sig för att sova resten av resan. Han har de senaste veckorna verkligen blivit en ”nosare” och varje kissfläck ska undersökas noga.
När vi kom fram hälsade jag först på en gammal barndomskompis. Hon har skaffat en springer spaniel som är ett halvår yngre än Dingo och de leker riktigt bra ihop.
Så när det väl var dags att vandra vidare mot kalas var Dingo riktigt trött.

Den lilla hunden var jag mycket nöjd över under festen. Förra gången han var på en sån här stor fest låg han vid mina fötter och så fort jag rörde mig sprang han efter, när någon försökte hälsa ryggade han tillbaka. Men i helgen var han säkrare på sig själv. Han gick och minglade för sig själv,var väldigt lugn och uppskattade alltsom oftast när folk ville klappa på honom. Han la sig även på en filt och somnade djupt. Jag höll mig i närheten av honom eftersom jag vet att fulla människor är ganska oberäkneliga, men det var skönt att se att han kunde koppla av på egen hand.
På slutet av kvällen började han bli ordentligt trött och då märktes det att han inte längre uppskattade att folk ständigt skulle fram och prata med honom, kan förstås även ha att göra med att folk började bli alltmer alkoholpåverkade vartefter kvällen fortgick.
Men överlag är jag väldigt nöjd med hans beteende. Han var lugn och sansad och uppskattade när folk ville prata med honom – skönt att hans asociala sida börjar släppa…

Hur är det möjligt?

Jag, flickvännen och dottern sitter i våran tresits-soffa och tittar på film. Plötsligt sneglar jag åt höger och ser att Dingo ligger i soffan och sover djupt med alla fyra benen i vädret! Kan någon förklara för mig hur han lyckades att obemärkt ta sig dit upp? Han är väl medveten om att han inte får ligga i soffan, så jag fattar ingenting. Eftersom han lyckats somna så djupt så är jag säker på att han legat där en god stund innan han blev upptäckt. Vi blev alla fulla i skratt och kunde inte med att bli sura på honom, han är ju trots allt ganska söt. Men jag lyfte upp honom och bar iväg med honom till den fåtölj han får ligga i. Dingo såg högst förnärmad ut, livet är hårt när man är hund.

Själv tycker jag i nuläget väldigt synd om mig själv. Jag åkte till göteborg igår för att träffa min far och hämta mina längdfärdsskidor. På kvällen strax innan middagen lyckades jag kaskadkräkas. Efter det har jag mått pyton. Idag har jag haft diarréer och mår illa. Jag har aldrig haft vinterkräksjukan innan så jag hade en förhoppning om att jag var imun. Men det visar sig att så inte är fallet, usch o fy vad dåligt man kan må. Förmodligen har jag smittats på jobbet då jag hade två patienter med misstänkt magsjuka.
Men jag tror att det är på väg att lägga sig nu. Jag har kunnat peta i mig 2 salta godisbitar och dricka vatten utan att må alltför illa. Jag har även kunnat sitta upp under tiden jag skrivit detta. Stora framsteg! Men i morgon ska jag vara frisk, åtminstone tillräckligt frisk för att kunna köra hem. Inte alls roligt att behöva vara sjuk någonannanstans än hemma.
Men nu måste jag nog springa till sängs igen, illamåendet kallar…

Man måste få drömma…

Vilken vinter vi har! Alldeles underbart! Eller?
Jag tycker riktigt bra om vintern, till skillnad från flickvännen som helst inte går ut alls. Men jag måste säga att jag saknar träningen. Nu längtar jag efter våren, längtar efter att Dingos första tävlingssäsong ska börja.

Första agilitytävlingen är redan bestämd. Söderköping ska det bli, 25:e april då har Dingo hunnit vara 18mån i 2dagar.
Vad har jag för tävlingsmål för året då?
Det är svårt att bestämma. Jag vet inte hur Dingo kommer att reagera på en tävlingsplats. Jag försökte mig på att tävla lite lydnad i höstas men Dingo var nog inte mentalt redo att klara miljön, han var alldeles för distraherad av allt runtomkring. Så vi får se om han har mognat till våren och om vi har blivit mer samspelta… Jag måste lära mig att få Dingo att fokusera när han är distraherad. Jag har lätt för att bli irriterad när jag känner att jag inte får någon kontakt och då blir inte Dingo mer motiverad till att leka med mig direkt. Men jag tror att jag har kommit på en bra strategi. Om han är ofokuserad så lägger jag honom, går iväg en bit och kommenderar återigen fot när jag blivit av med min irritation och jag tycker att jag har Dingo med mig. Hittills har det fungerat riktigt bra, givetvis inget jag kan använda mig av när vi väl har börjat ett lydnadsprogram på tävling, men jag tror att det kan fungera när vi värmer upp…
Under den sparsamma träning som varit under vintern har mycket tid gått åt att hitta den fokuserade Dingo. Ibland sitter han nämligen fint fot, men så fort vi börjar gå börjar han flamsa genom att studsa fram och inte alls hålla en snygg position. Nu börjar jag lära mig när jag har flams-Dingo och fokuserad-Dingo vid min sida. FlamsDingo har lite halvöppen mun och mungiporna lite bakåtdragna, som i ett leende, medan den fokuserade Dingo har munnen helt stängd.
Jag har ganska nyligen börjat lägga ner honom när jag har flamsDingo vid min sida för att sedan gå någon meter bort och åter kommendera fot. Han skärper verkligen till sig när jag gör så här och det är nästan som om han tycker att det är ännu roligare att ha lite krav på sig för att få sitt beröm.

Jag tror att det är viktigt att ha rutiner inför tävlingar, åtminstone om man har en unghund.
Jag misstänker att många av våra rutiner kommer att arbetas fram vartefter tiden går beroende på vad som känns bra, men jag har börjat spekulera…
Jim hade jag med mig under större delen av tävlingsdagen och stoppade aldrig in honom i någon bur. Han fixade det bra, men jag har fått för mig att om man har en liten spelevink så behöver han koppla av för att orka med. Med andra ord har jag stoppat in honom i bilen vid lydnadstävlingar (har i och för sig bara varit på två stycken med Dingo) och tagit ut honom när det bara varit 2 nummer före. Detta har fått resultatet att när Dingo kommer ut ur bilen är han vild och exalterad över alla hundar och människor som samlats (detta trots att jag givetvis rastat honom tidigare och låtit honom bekanta sig med omgivningen) och har ingen lust alls att fokusera på mig och fotgående. Så jag tror helt enkelt att han ska få vara med mig en god stund innan det är vår tur att tävla. Bli kommenderad att ligga ner och lugnt få spana och kanske framförallt ha lite tråkigt och kunna ladda för att arbeta med mig. Tycker nämligen att han brukar vara duktig på att koppla av när han är med men inte får göra något.

Målet är att klara lydnadsklass ett under året och kanske prova på klass två. Han kan alla moment så hittar vi rätt attityd kommer det inte att vara något problem. Men lydnaden kommer ändå vara lägst prioritet under det här året. Förhoppningsvis kommer vi nämligen att få ha får under våren och sommaren och då vill vi satsa på vallning. Agility kommer vi förstås också att satsa på, det känns som att det kommer att vara nog med sysselsättning. Vi får se om det tänker bli varmt någon gång så kanske vi hinner med o tävla lydnad innan agilitysäsongen börjar. Dingo är inte riktigt typen som inte fryser om han måste vara stilla i kallt väderlag.

Vad har jag för mål för agilityn då? Några resultatmål tycker jag inte att jag kan ha då Dingo aldrig har tävlat agility. Även här är det rätt attityd jag eftersträvar. Attityden att kunna hålla fokus och vilja jobba med mig. Inte bara springa allt man kan och ta det hinder som råkar finnas på vägen… På träning har jag hittills haft en väldigt samarbetsvillig hund och han springer sällan på egna äventyr när jag visar rätt. Men det är trots allt en annan sak att hamna på tävling. Så målet är att ha roligt i sommar när vi ska flänga Sverige runt och jaga agilitytävlingar. Roligt kommer vi att ha om vi samarbetar och känner att vi är ett team. Sen gör nog sitt till att ha trevliga tävlingskamrater att åka med men det tror jag redan är ordnat.

Vallning då? Har vi får en hel säsong så tänker vi satsa på att bli klara för ett VP. Jättesvårt att veta om det är ett rimligt mål då jag inte kan något om vallning. Men Dingo är definitivt tänd på får och han visade fin attityd när vi höll på i somras. Möjligen något osäker, speciellt när det är många får samlade på ett ställe har han svårt för att våga tro på sig själv och ta till eye. Istället försöker han springa onödigt mycket och pendla för att få fåren i rörelse. Men vi får väl se hur mogen han verkar efter vintervilan och om han odlat lite mer pondus i och med att han blivit äldre…

Ytterligare ett mål som inte är tävlingsrelaterat, är att Dingo ska kunna ha bättre attityd till okända människor. Jag tycker inte att han ska behöva bli så låg så fort en okänd människa vill klappa på honom. Detta är dock något som har blivit mycket bättre dem senaste veckorna. Nu går han självmant fram till okända människor som kommer och hälsar på, han ryggar inte heller undan när dessa människor klappar på honom utan står snällt kvar. Så det känns definitivt som att han börjar få en alltmer positiv inställning till okända människor. Skönt, men det är något vi ska fortsätta jobba på!

Kort och gått så är det rätt attityd som är målet för året. Hittar man rätt attityd så tror jag att man är nära goda resultat, resultaten kanske inte ramlar in i år, men i framtiden. Det räcker för mig.

Gott nytt år!

Nu är festligheterna över och vardagen infinner sig…
Jobbågren ligger som ett hölje över varje lem. Jag har varit ledig i fyra dagar och är inte alls sugen på att röra mig mot sjukhusets håll.
Julen har jag spenderat på sjukhuset, egentligen en ganska bra högtid att jobba. Alla vill vara hemma så de som läggs in är patienter som är ordentligt sjuka och som behöver vara där. Det finns inga ”utifall att det skulle kunna vara något-” eller ”hon vägrade att gå hem utan att bli undersökt-” inläggningar under julen. Det är nämligen det tråkigaste patientklientelet, man tar lite kontroller men förväntar sig inte att något ska hända eller att något behöver åtgärdas. Ofta tenderar dessa patienter att bli gnälliga just därför att man inte gör något…

Om julen var lugn så var dagarna därefter desto mer hektiska. Alla som mådde lite halvdant och hade hållit sig hemma över julen sökte dagen efter. Alla som ätit god och fet mat kom in med gallstensbesvär. Jag var stressad och hade nästan en patient som dog för mig. Han blev akut dålig, jag hade varit inne en kvart tidigare och då var han sitt vanliga jag. Sedan larmade undersköterskan och plötsligt var han inte kontaktbar. Han överlevde under mitt pass, men jag vet inte om han lever idag. När adrenalinet pumpas ut i blodomloppet tänker man inte så mycket, utan bara gör. Men så här i efterhand kan jag inte låta bli att fundera på om man har gjort rätt, eller om man hade kunnat undvika det akuta insjuknandet om man bara gjort annorlunda.
Jag har under mina två år som färdig sjuksköterska bara varit med om två dödsfall. Båda inträffade samma dag och jag hade endast varit färdig i någon vecka. Jag kan lova att det inte var den roligaste dagen i mitt liv, arbetskamraterna kallade mig syster död, ett morbidt sjukhusskämt som vi alla skrattade åt.

Men nu har jag som sagt varit ledig i fyra dagar. Däremellan har nyårsafton infunnit sig. Jag är stolt över lille Dingo som inte visat minsta tendens till att bli rädd. jag och flickvännen hade en lugn kväll där vi åt god mat, pratade massa skit, spelade spel och bara mös. Då vi gick kvällspromenad lyckades vi hamna c:a 2meter bakom några personer som smällde av raketer. Dessa som låter fjuuuu, jättehögt och därefter följt av ett *pang*, dessa raketer som Jim var så förskräckligt rädd för. Dingo tittade lite nyfiket men blev inte det minsta bekymrad. Så skönt. En kvart innan tolvslaget fick han ett extra gott ben (tack Bea och Johanna!) och han låg nöjt och tuggade när det smällde som mest.

Jag och flickvännen har även njutit hårt och länge över att vårt hus äntligen är färdigrenoverat. Inte nog med att inga hantverkare ska komma in mer, vi har plockat undan och städat och har det precis som vi vill ha det. Så skönt att slå sig ner i en soffa och bara känna att man med gott samvete kan sitta där utan en massa ”jag borde fixa med det här…” Och riktigt snyggt blev det också!

Dingo tycker att jag borde ha skaffat mig en tjock golden (inte som Jim förstås för han var en annan slags golden) om jag tänker träna så lite som jag gör. Han försöker hävda sin rätt att aktiveras och pekar på alla rasstandarder där det står att kelpien är en aktiv ras. Jag försöker förklara för honom att julen är en högtid då man ska gå på halvfart, men han mest blänger på mig när jag försöker förklara…
Igår efter tre veckors träningsvila var vi iväg för att träna agility. Jösses vad roligt det är att träna. Det är så svårt att komma iväg när det är vinter och man inte kan träna utomhus. Men igår var det full fart som gällde. Vi börjar bli alltmer samspelta och det är otroligt roligt att köra med Dingo nu när han börjar bli ordentligt snabb. Slalom behöver vi träna mycket mer på. Han kan ta det i fart och han tar det självständigt, men det är svårt så fort slalomet inte ligger på en raksträcka…
Efter gårdagens träning har jag en hel del skrapsår efter tänder som borde träffat kamptrasan men istället rispade hål på mina fingrar. Såna där sår som kommer att svida ohyggligt mycket varje gång jag spritar händerna ikväll på jobbet…
Jösses vad jag låter bitter. Det är jag faktiskt inte, eller inte mer än vanligt i alla fall. Jag bara laddar inför att ta på mig dem vita sjukhuskläderna och säga ”hej Lydia heter jag, jag är sjuksköterska och jobbar här ikväll”. Laddar för att le och vara artig och hjälpsam i alla lägen. Nu ska jag slänga i mig lite lunch och så ska jag sätta mig på min cykel och trampa iväg.

Gott nytt år på er alla!

livsval

Vintern för, liksom alltid, med sig rastlösheten. Jag hade en kurator en gång i tiden som menade att rastlösheten var ett tecken på ångest, men själv är jag inte lika säker. Jag håller med om att jag har behövt jobba med min rastlöshet, då jag var yngre kunde jag inte stå stilla långa stunder. Var jag tvungen att prata med folk utan att ha med mig min hund dröjde det inte många sekunder innan jag befann mig högst upp på en stolpe eller ett träd. Personerna runtomkring tittade storögt och jag trivdes med vetskapen om att jag i alla lägen kunde lita på min kropp. Alla vill vi ha vår beskärda del av uppmärksamheten och jag har aldrig varit någon duktig historieberättare. Men den rastlösheten har jag jobbat på, nu behöver ni inte vara oroliga för att jag plötsligt ska springa iväg eller göra någon annan akrobatisk övning utan jag har blivit duktigare på att stå still och bete mig så som sociala människor gör. Lite synd på alla dem där snygga magmusklerna jag hade en gång i tiden, men men man får ge och ta eller vad det nu heter.
I vilket fall så är den här vinterrastlösheten annorlunda. Hjärnan spinner på och undrar vad man ska göra med sitt liv. Jag har varit på samma arbetsplats i över ett år, det kanske inte låter som en lång tid men för mig är det rekord. Tyvärr börjar jag bli ordentligt uttråkad, jag vill ha mer utmaning och lära mig mer. jag vill på nytt känna mig skräckslagen över att jag inte kan något och långsamt arbeta mig uppåt. Jag som var så lycklig när jag passerat ettårsdagen, nöjd med att vilja stanna kvar där jag var och överhuvudtaget kunna tänka mig en fast tjänst som sjuksköterska.
Men nu vet jag inte. Jag jobbar på en kirurgisk avdelning och jag älskar kirurgi, det är verkligen spännande sjukvård, men frågan är om det räcker att vara sjuksköterska? Just nu har jag en dröm om att bli läkare, kirurg rent av. Men det är en lång väg dit, först och främst måste jag göra högskoleprovet. Jag som trodde att jag skulle klara mitt yrkesliv utan att gå den vägen. Inte heller räcker det med att göra högskoleprovet utan jag måste prestera 2.0 eller åtminstone 1.9 för att överhuvudtaget ha en chans att nå mitt mål. Då jag aldrig gjort provet har jag ingen aning om hur jag ska bära mig åt eller om jag ens har en rimlig chans att lyckas.
Så ska jag bli läkare kommer det dröja några år av ovisshet innan jag vet om jag har möjlighet till att bli det. Så vad ska jag göra under tiden? Jag kan inte arbeta kvar på min nuvarande arbetsplats eftersom jag redan nu börjar känna mig ordentligt uttråkad. Hjärtat börjar pumpa lite extra när jag tänker på att det kanske är dags att söka det där jobbet på ambulansen jag drömt om så länge. Men då kommer nästa praktiska problem, nu för tiden är jag fast anställd. Det innebär att jag måste begära tjänstledigt och att jobba inom ambulansen är populärt så bästa sättet att få in en fot är att sommarvikariera där. Men under somrarna håller cheferna lite extra i sin personal då de är i skriande behov av kompetent personal. Så frågan är om jag skulle vara så fräck att jag sa upp mig för att få ett sommarvikariat? Drömmen vore att kunna växla mellan ambulansen och mitt nuvarande jobb om jag får tjänstledigt. Än så länge är jag ung så jag borde ha rätten att tänka kortsiktigt. Tänka att det löser sig och vända kappan efter vinden, eller?
Ibland önskar jag att jag hade varit Magica de Hex och kunnat ta fram min kristallkula att spå i. Så att den kan visa den rätta vägen för att hitta farbror Joakims turkrona. Men det är väl å andra sidan tjusningen med livet att ständigt vara tvungen att göra val och aldrig veta vilka som är dem rätta.
Jösses vad jag kunde låta melodramatisk. Egentligen lider jag inte så mycket som det kan låta, försöker bara sortera virrvarret av tankar…

Jag hittade den!

Kamerasladden alltså
Så nu kan jag lägga upp bilder igen. Spanade lite på tidigare inlägg och insåg att det var längesen jag la upp en bild här.

Dingo har förövrigt fått en alldeles egen pall, så numera kan han sitta på sin egna stol och spana ut genom fönstret!

Dingo har även kommit på något nytt som har charmat både mig och sambon. Kanske mest mig, men sambon verkar acceptera det . Som de flesta redan vet är inga hundar tillåtna i våran säng. När vi vaknar på morgonen har Dingo sedan länge hälsat med att få en väldigt lång hals, där det slutar med att han har hela bringan i sängen, men eftersom ingen tass varit i sängen har det varit helt accepterat. Dingo har nu utvecklat den här positionen till att på något underligt vis lyckas lägga alla benen under sig och plötsligt ligger hela hunden i sängen. Där ligger han blickstilla och lotsas som om han fortfarande står på golvet. Han hoppar inte upp i sängen utan på något vis ålar han sig upp. Jag kan inte låta bli att acceptera att han kommer upp i sängen just för denna morgonritual, så länge det är på min sida verkar även sambon ha accepterat beteendet.

För övrigt måste jag säga att agility är fantastiskt roligt. Skoj att träna med störning, det behöver Dingo verkligen nu, för han kan vara riktigt lättdistraherad. Dingo börjar även bli så pass stor att han orkar köra hela banor, jag har i och för sig bara provat en gång att köra en hel bana utan avbrott, men det är en härlig känsla att äntligen komma ifrån grundstadiet där alla hinder ska tränas in var för sig och endast små kombinationer är vad som klaras av.
Nu när det ställs större krav på min handling märker jag att det var några år sedan jag låg på topp. Jag är inte längre lika uppdaterad på dem nya handlings-genombrotten. Alldeles nyligen fick jag höra vad en jakko-sväng var, och jösses den ska jag verkligen ta till mig, verkar ju riktigt toppen! Än är vi inte där, men vi tränar på att Dingo ska böja på ryggen i hoppet så att han ska lyckas med tajtare svängar, och jag har provat jakko-svängen en gång utan fart och det fungerar ruggit bra.
I söndags dömde jag på en liten inofficiell cup. Dingo skötte sig riktigt bra, han fick ligga inne i ridhuset på en filt och bara titta. Under hela tävlingen låg han utan att säga ett ljud och såg riktigt avslappnad ut!
Mina banor var som vanligt ganska kluriga, hoppas att de tävlande inte tyckte att banorna var alltför svåra. Många förare klarade av svårigheterna alldeles galant, men när de väl hade kommit över dem svåra partierna slappnade förarna av och sekunderna därefter diskade ekipaget sig…

När jag la upp bilder låg det en bild kvar i kameran som jag hade glömt bort. En bild som jag tog bara några få dagar innan Jim avlivades. Jag minns så väl när jag tog den, hur jag smög mig ut för att hämta kameran och lyckades ta bilden utan att någon av hundarna märkte något. Jag saknar gamlingen otroligt mycket men jag tror att han har det bra nu. Jag tittar fortfarande på alla golden därute och tänker att det är riktigt fina hundar.

Vintervila

Vintern verkar inte vilja infinna sig på allvar, fortfarande påminner vädret om tidig höst. Men kanske är det mörkret som får tempot att ändra sig. Det är inte längre lika roligt att vara ute och ränna hela dagarna, utan det man verkligen längtar efter är myskvällar med filten högt uppdragen över huvudet. Eller, jag överlåter filten till flickvännen och själv ligger jag över filten, då jag av någon anledning föddes med ångkamin istället för hjärta och så gott som alltid är varm medan sambon skakar av köld vid sidan.
Dingo verkar finna sig i vintervilan. Han har hittat ännu en favoritplats, på en köksstol! Jag som är uppväxt med en ganska strikt mor som inte alls gillade hundar, har alltid fått höra att hundars plats är på golvet. Hon har även lärt mig att tycka att tiggande hundar är fruktansvärt frustrerande, det vet Dingo mycket väl om så det har han slutat med för länge sen. Men när han sträckte på halsen för att lyckas titta ut genom fönstret och sambon drar fram stolen och ber Dingo hoppa upp var det en härlig syn. Hunden satt där i säkert en timme, utan att röra en fena eftersom han då hade trillat av stolen och bara spanade. Öronen fladdrade lite beroende på om det fanns något intressant att titta på därute eller inte. Sen den dagen har Dingo suttit på en av vår köksstolar åtminstone en timme per dag, ibland tar han med sig en leksak och sitter o spanar med den i munnen. Jag måste säga att han är ordentligt charmig den lille hunden Jag har tagit kort på spektaklet, men ännu har vi lite rörigt i huset och jag har ingen aning om var sladden för att föra över bilder från kamera till dator finns, så ni får använda er fantasi.

Äntligen har man huset för sig själv. Slipper hantverkare som springer i dörren hela dagarna. Eftersom jag och sambon har långtifrån ett 8-17 jobb, blir det lite påfrestande att aldrig få vara hundra procent i fred. Men nu äntligen är båda badrummen renoverade och jag ligger i sängen med myskläder utan att ännu ha ätit frukost, trots att klockan närmar sig lunchtid. Underbart!
Nu ska ni inte tro att vi inte tänker ta in några hantverkare någonsin mer, för ännu har vi golv som ska läggas om. Vi hade en förhoppning om att de kunde göra det samtidigt som badrummen renoverades, men si det gick verkligen inte för sig. Så v. 51 blir huset återigen hantverkarnas och själv får man försöka att stå ut med att återigen leva mitt i en byggarbetsplats. Men efter det, då kanske vi vågar ha inflyttningsfest till vårt snygga lilla radhus Eller var det då man skulle fira jul? Hrm, vi får se i vilken ordning vi tar det. Min jul firas som vanligt på jobbet…

De två senaste veckorna har jag verkligen varit utslagen. Så trött att jag inte orkat göra något, jag har knappt orkat le åt flickvännen när jag kommit hem. Inte heller har jag kunnat sova ordentligt av olika anledningar, en stor anledning är att jag har blivit med student. En student som om 3månader förväntas bli min kollega, inte för att hon tänker söka till min arbetsplats, men hon förväntas bli legitimerad sjuksköterska. Jag har försökt vända mig själv ut och in för att lära henne allt jag vet, men jag tycker inte att vi kommer någonstans och framförallt tycker jag inte att hennes nivå räcker för att ge säker vård. Detta har lett till många ångeststunder och istället för att sova när man kan har hjärtat pumpat runt blodet i kroppen alldeles för hårt. Istället för att gråta har jag frekvent nynnat på låten paniiiiik av far och son. En bra låt att nynna på då typ ingen känner till den och framför allt inte fina flickor som ska bli sjuksköterskor.

Men nu har jag gjort mitt, nu får andra sjuksköterskor ta över och vara handledare då det är dags för nattperiod för min del. Så nu får jag sluta ha ångest över att eventuellt behöva underkänna en nästan färdig sjuksköterska…

Dingo då? Han ligger under bordet bredvid sängen. Han fick en kort morgonpromenad och därefter gick vi och la oss igen. Han verkar inte misstycka Vi tränar så gott som ingenting nu för tiden. Han får promenader och vi tränar småsaker. Tillslut tror jag att jag kommit på ett sätt att få honom att komma med saker till mig. Jag har jobbat mycket på det här och många gånger slitit mitt hår över att jag inte lyckas. Dingo är ingen hund som tycker att det är ofantligt roligt att leka med leksaken själv utan så fort jag inte kampar med den så blir den tråkig. Han älskar att springa efter saker om jag kastar dem, men när han väl kommer fram blir dem återigen ointressanta. Så att få honom att komma in med leksaken är väldigt svårt då han gärna rusar till mig men konsekvent tappar föremålet på vägen. Redan sedan 10veckors ålder har han kunnat att dutta med nosen på min handflata, men han har inte kunnat koppla ihop att ta ett föremål från golvet för att sedan lägga det i min hanflata. Han som i vanliga fall är otroligt lättlärd har helt enkelt vägrat att förstå nöjet med detta. Han kommer tillslut med leksaken men då har han tappat den massa gånger på vägen och jag har fått tjata mig till att han ska komma. Verkligen inte så jag vill ha det.
Men nu tar vi myrsteg framåt. Jag började med att helt enkelt stoppa in en leksak i hans mun och sedan hålla upp handflatan. I början spottade han ut leksaken men då jag återigen stoppade in den i munnen på honom förstod han att om han duttade leksaken mot handflatan kampade jag med honom (vilket han älskar). Detta kan han riktigt bra nu och kan gå flera meter mot min hand med leksaken i munnen. Vi tränar nu på nästa steg att ta upp leksaken från marken och sedan dutta i handflatan. Jag tycker att det verkar som att polletten börjar trilla ner, så snart kanske jag ska våga mig på att kasta den en kort bit. Skönt i alla fall att tillslut ha kommit på något som verkar fungera. Som tidigare retrieverägare har jag aldrig förstått att man kan behöva jobba hårt för att få hunden att komma och lämna saker till en. Det blir så otroligt mycket lättare att träna på distansövningar om man kan kasta en leksak och sen leka med den, dvs inte kasta den för att sen återigen behöva springa och hämta den och sedan kampa med hunden…
Dingo är förresten en riktig tonåring. Han tycker själv att han börjar bli riktigt cool och verkar för det mesta nöjd med sig själv. Vi tvåbeningar tycker förstås att han är ganska fånig och ibland ganska jobbig. Men är det inte så tonåringar ska vara? Men jag tänker att det är bra att han passar på att göra revolt nu och inte när tävlingssäsongen drar igång till våren igen . Sen tycker jag ändå att revolten är väldigt lindrig, utomhus lyssnar han otroligt bra. Men jag har ändå börjat ha honom i koppel lite mer när jag går där det finns mycket folk, främst för att han tycker att man antingen ska stå still eller kuta allt han orkar. Det fungerar inte riktigt trots att man lyssnar bra på inkallning. Inomhus ska han utforska allt, han rensar under soffor och möbler för att dra fram vad det nu än må vara och helst tugga sönder det. Han har sina ben att tugga på, men han blir alltid lika stolt när han hittar något annat att tugga på!

Nej, nu börjar min mage kurra alltför mycket, så nu får det bli dags för frukost.

Tiden går fort…

… och bloggandet uteblir. Förstår inte riktigt vart dagarna går, jag gör som jag brukar, skyller på mörkret och årstiden.
Vi har i alla fall hunnit med och tävla lydnad en gång till. Med väldigt liknande resultat som förra gången. Inför den här tävlingen har vi tävlingstränat ordentligt, men det räckte ändå inte till. Dingo började med urusel linförighet där jag faktiskt stannade upp helt, när han gick på sin söndagspromenad, och undrade vad han höll på med. Därefter skärpte han faktiskt till sig och gick riktigt fint. Vi fick usla poäng på linförigheten eftersom jag hade stannat upp mitt framför domaren och pratat med hunden när jag bara skulle gå rakt fram, men jag är ändå nöjd att jag gjorde det eftersom det fick god effekt. Vore riktigt tråkigt att hamna i läget där han går perfekt på träning, men uruselt på tävling.
Sen gjorde han motsatt från förra gången och la sig på ställandet under gång… Där rök första priset.
Resten av momenten var godkända men jag kände att Dingo inte hade full fokus på mig. Han blir störd av att det plötsligt står folk och tittar på honom och som ibland apploderar. Men jag har märkt även på träning att han har allt svårare för att hålla fokus längre stunder och börjar bli en riktig tonåring där hela världen är intressant och matte inte fullt så rolig…
Får helt enkelt inse att han inte är mogen för att klara av en tävling ännu. Jag tänkte att han skulle få vintern på sig och mogna lite så försöker vi igen till våren.

Men nu har vi börjat med agilityvinterträning i ridhus. Första träffen var idag. Jösses vad roligt det är! Dingo var otroligt laddad och riktigt duktig. Han kan alla hinder men givetvis har vi massor att träna på. Poletten har verkligen trillat ner vad gäller slalom och trots att han ännu inte kan några svåra ingångar så vet han vad som gäller, 12 pinnar under djup koncentration och sen springa vidare! Nu börjar han även få upp farten ordentligt vilket resulterar i att det behöver tränas massor på snäva svängar, men även på raksträckor då han gärna glider in mot mitten istället för att fortsätta springa rakt fram, då han ligger någon meter före mig. Vi har hittills bara tränat lite sporadiskt, så det ska bli mycket roligt att få rutin och träna en gång i veckan.

I övrigt har jag och sambon kommit på att bara för att det finns hantverkare i huset så behöver man inte leva i kaos! Vi väntar nämligen på att det ska läggas golv i kök, hall och sovrum. Dem skulle börja med köket och hallen, så vi bar undan alla möbler. Men sen kom dem på att det inte alls kunde börja läggas något golv medan badrummen höll på att renoveras, utan de skulle återkomma när badrummen var klara. Jag och flickvännen som ibland är duktiga på att ligga på latsidan hade ingen som helst lust att bära tillbaka alla möbler utan tänkte att en och en halv vecka klarar man sig utan köksbord och möbler i hall och kök. Men nu under helgen var vi fått tummen ur och insett att det inte går att leva så här. Man kan inte alltid äta i vardagsrummet eller på golvet i köket. Man kan inte heller leva med att inte kunna komma in i något rum för att där är så fullproppat med möbler och saker att man blir illamående. Så vi bar helt enkelt återigen ut alla möbler, satte upp lagerhyllor i vårat förråd och insåg på nytt att det är ett riktigt trevligt radhus vi flyttat till och att man kan vistas här frivilligt utan att bli alltför stressad. Mycket trevligt!

Sen har jag även lyckats med att ha ett riktigt långt och vettigt samtal med min mor. Ett samtal där jag faktiskt släppte in henne i mitt liv och berättade vad jag har för planer och målsättningar. Min mor är väldigt duktig på att lägga sig i alldeles för mycket och jag som är mån om att skydda min integritet har kommit in i en ond cirkel där jag berättar allt mindre för henne. Jag berättade tillexempel inte för henne att jag flyttat förrän efter flytten. Sen jag blev tillsammans med flickvännen har kontakten med mor verkligen varit undermålig då hon haft(har?) svårt att accepterera att jag valt att leva med en tjej. Men samtidigt kommer hon att ha mycket svårare att accepterera mina val om jag inte berättar vad som händer i min vardag.
Visserligen är jag säker på att jag kommer att gå igenom många fler perioder då jag vill ha min mor långt borta från mitt liv men nu var det dags att vi kom överrens och som sagt så hade vi en givande pratstund.