Mycket vallhund i litet format

Äntligen har kossorna fått komma ut, jag blir så glad när de skuttar omkring alldeles lyckliga. Vi har en kohage i närheten av där vi bor och idag på promenaden fick Lyra för första gången träffa kossorna. Hon tyckte genast att jag skulle släppa henne lös så att hon skulle få möjlighet att flytta på kossorna till andra sidan hagen, att det stod cirka tjugo kossor på mindre än en meters avstånd och tittade på henne bekom henne inte det minsta. Hon må vara liten, men viljan är det inget fel på.

Som tur är så misstänkte jag att hon kunde få för sig att agera precis så här så jag hann koppla upp henne i god tid innan hon fick upp intresset för kossorna. De senaste veckorna tycker jag att hennes hittills goda inkallning försämrats och allt oftare lotsas hon ha knäck i lurarna. Överlag så har hon förändrats lite i sitt temperament de senaste veckorna. Hon som alltid varit som en bulldozer kan plötsligt få för sig att bli försiktig eller osäker på saker som tidigare inte bekommit henne det minsta. Kanske ska hon till att löpa snart? Eller så är hon bara lite tonårsknäpp. Denna försiktighet är dock inget som märks av i varken träning eller vallningssituationer.

I förra veckan var jag på promenad och tänkte inte på att jag hade en tokig liten vallhund med mig, det slutade med att hon rusade in i en hästhage och försökte fösa bort en häst. Hästen var inte det minsta imponerad över den lilla vallhunden utan sänkte irriterat ner sitt huvud för att varna Lyra. Hon reagerade med att kasta sig mot hästen och nafsa i luften, helt döv var hon också och vägrade komma på inkallning. Hästen vände sig om och försökte måtta en spark som hade träffat perfekt om inte Lyra hade flyttat på sig, efter denna nära döden upplevelse bestämde hon sig för att lyssna på mitt gormande och kom rusande. Gah, vilken skithund! Det får inte upprepas.

Något som jag tycker är väldigt positivt är att hon inte vallar bilar i närheten av fårhagen, efter att vi vallat så ser hon inte ens på bilarna som susar förbi i hög fart. Jag tycker att bilvallandet är hanterbart i dagsläget, men jag hoppas ändå att hon en dag inte ens ska behöva spana efter bilar. Nu har hon i alla fall helt slutat valla bilar ifrån vår trädgård och när vi går promenad längs vägen litar jag på henne och låter henne vara lös medan bilarna passerar, hon håller duktigt positionen vid min sida men hon kan inte låta bli att gå ner i vallningsmode och stirra ut bilen.

I vallhagen har vi jobbat med att hitta lugnet, det går sådär. Speciellt från liggande har hon jättesvårt för att inte explodera iväg från den positionen när jag smackar fram henne. När hon exploderar fram håller jag emot i linan och hon får lägga sig igen innan vi går vidare. Till en början tyckte jag bara att hon blev stressad av detta, hon förstod inte vad hon gjorde fel och blev osäker på läggandet. Nu har jag dock lyckats belöna upp läggandet och ungefär vart femte gång som jag smackar igång henne reser hon sig upp i lagom tempo och får därmed fortsätta framåt. Tur att jag är envisare än Lyra. Men de gånger hon smyger fram ryser jag av välbehag över hennes snygga rörelser och koncentration.

Tillbaka på banan

Förra helgen drog agilitytävlingssäsongen igång för oss och det med en tvådagarstävling i Oxelösund. Jag kan inte säga annat än att det kändes katastrof. Jag vet inte om jag var osäker och smittade av mig på Dingo eller om det var tvärtom, men Dingo kändes försiktig de första loppen och drog inte på som han brukar, vilket resulterade i att jag nästintill slutade springa och vi kändes allt annat en samspelta. När jag ser att Dingo inte är på väg att svänga tajt, trots att jag visar att han ska göra det, så har jag en tendens att stå still och puta ut med rumpan i ren frustration, jag är inte så förtjust i min ”ankpose”, får se om jag lyckas jobba bort den någon gång.

Sen tog jag mig själv i kragen och körde mer offensivt, detta resulterade i att Dingo sprang på bättre men han var överallt och ingenstans, framförallt inte där jag hade tänkt mig. När vi tillslut hade kört ihop oss så hade jag plötsligt en hund som flög över kontaktfälten. Vi kom i mål på 20(!) fel och då bara kontaktfältsfel. Hittills har Dingo känts jättesäker på kontaktfälten så jag var väldigt förvånad över den flygande hunden. Mitt i all förvirring glömde jag bort att jag kanske borde ha tagit om något kontaktfält för att markera att det inte är okej att flyga över dem, men där och då prioriterade jag att vi för första gången under hela helgen kändes samspelta och körde vidare.

Jag ville mest sticka huvudet under sanden och hoppades på att ingen skulle se vår dåliga agility. Men i övrigt var det otroligt trevligt att få åka iväg på tävling igen. Lyra följde även med och hon skötte sig riktigt bra. Att sitta vid banan medan andra kör agility klarar hon dock inte, hon orkar koncentrera sig i någon minut och försöker verkligen att vara tyst, men sen bara går det inte längre. Så fort vi lämnade banan med alla springande hundar så kändes hon bara genuint glad över att alla hade samlats på denna plats för att titta på henne. Hon fick även busa av sig med systern Vera, vilket var med skräckblandad förtjusning. Systrarna visste inte riktigt hur de skulle förhålla sig till varandra och det blev lite gnabb mellan dem. Men för det mesta lekte de fint och tävlade om vem som kunde springa snabbast. Vera visade sig vara en riktig vattenälskare till skillnad från Lyra som aldrig sett vatten och till en början var väldigt skeptisk, men efter en stund sprang hon glatt i vattnet efter sin syster.

Jag var otroligt träningssugen efter denna helg, den där känslan av att hur många lopp man än kör så kommer det inte att gå bättre vill jag helst inte återuppleva. Nu såhär i slutet av vårterminen har jag otroligt mycket att göra med jobb och plugg, men två träningspass hann vi med under veckan. Vilken tur att jag håller två kurser nu i vår, som inspirerar mig ofantligt och gör att jag kommer ut till klubben för att träna. Det är ju hur kul som helst att lära ut handling, speciellt om man har så entusiastiska kursare som jag har.   Jag var dock imponerad över att de ville fortsätta att gå kurs för mig, trots att jag kände mig så katastrofalt dålig efter Oxelösund.

Träningen med Dingo gick riktigt bra, äntligen kändes vi samspelta igen. Jag utmanade honom ordentligt på kontaktfälten och han tog dem jättefint, precis som han brukar.

Så i helgen var det återigen dags för tävling, denna gång i skåne. Första dagen var jag tvungen att vara kvar i Linköping för att jobba, men A-C tog med sig Dingo och körde lag med honom. Jag fick rapporter om att han kändes fin och att han inte hoppat några kontaktfält, skönt. Som tur är så har det känts mycket bättre att tävla under denna helg, det verkar som att vi är tillbaka på banan igen. Den här helgen har det mest varit stolpe ut, men vi har varit ett team och det kändes grymt! Som bäst lyckades vi med en fjärdeplacering individuellt och en andraplacering med laget. Det var många fler fina lopp, men med lite småfel. Dingo råkade peta ner en bom i ena loppet och i ett annat lopp glömde jag att springa och diskade mig för att jag blev så otroligt nöjd över hur jag löst sekvensen innan. Jag var helt galet sur på mig själv efter det loppet, så himla klantigt att bara lägga ner. Jag behöver få lite mer tävlingsrutin, för den verkar vara bortblåst efter den långa vintern. Nu hoppas jag dock att vi börjar närma oss den nivån och känslan som jag hade i slutet av förra tävlingssäsongen.

Tack Mette Björne för de fina bilderna!

Nu ska här tränas flitigt under två veckors tid innan det är dags att tävla igen…

1:a Maj

För andra året i rad gick jag med i första maj-tåget för vänsterpartiet. Riktigt trevligt att gå på stan i klunga och skrika slagord.

Dingo får nästan klassas som en rutinerad demonstrationshund, det roliga är att han älskar det. Som ung var han väldigt reserverad och tyckte att det var obehaligt med folk som ville hälsa eller som var för närgångna. Men nu när man träffas i stora folksamlingar så njuter han i fulla drag. Barn som kommer från föräldrars famnar och lutar sig ner rakt över hans huvud eller fulla studenter som håller fast och verkligen kramar om tas glatt emot av Dingo som pratar ut sin glädje. Det är så härligt att se vilken personlighetsförändring och trygghet han fått med åldern. Nu är han den där mingelhunden som jag så gärna ville ha.

Lilla Lyra var inte riktigt betrodd med att gå demonstrationståg, hon fick vänta i bilen medan vi gick och sen plockade jag ut henne när vi satt i trädgårdsföreningen och lyssnade på tal. Hon har nog aldrig sett så mycket människor i hela sitt liv och allt var så spännande så ögonen höll på att ploppa ut. Av någon anledning har jag fortfarande en tro om att bara hon blir tillräckligt trött så kommer hon att lägga sig ner och sova. Men jag börjar inse att om jag inte lär Lyra kommandot sov så kommer hon nog aldrig att sova om det händer saker runtomkring henne, eller åtminstone inte på några år i alla fall.  Men hon skötte sig bra, när hon ville ha en godis vände hon sig mot mig och bjöd på snabba lägganden och i övrigt tittade hon storögt på världen. Hon blev lite rädd för den stora trumman i en orkester som gick bara två meter ifrån oss, men då tryckte hon sig emot mig och så fort de passerat ville hon ut på vägen igen för att kolla av vad det där var för lustigt folk.

Det är så underbart att det äntligen är vår och man kan mingla utomhus utan att ha något direkt mål.

Kurs för den lilla

Lilla Lyra fyllde nio månader igår och dagen till ära började hon sin första kurs. Det är en vallhundskurs för uppfödare Eva Karlsson. Det ska bli så skoj och så nyttigt att gå kurs med Lyra. Det känns viktigt att göra rätt från början och befästa grunderna, speciellt eftersom jag tror att Lyra gärna tycker att hon vet bäst om jag är det minsta osäker. Eftersom Dingo är så olik Lyra i vallningen så känner jag att jag inte har så många tidigare erfarenheter att gå på.

Lyra var väldigt entusiastisk över att få gå på kurs. Vi tränade en del lydnad utanför hagen för att se så att man har kontakt med hunden och det gick alldeles strålande, då kan hon sitta still och vara tyst. Svårare är det att vara passiv utan att ha någon uppgift, då gnäller hon en hel del i protest över att hon inte får göra något.

Bland fåren skötte hon sig ganska bra, men hon har bråttom! Det är vår läxa till nästa gång att försöka hitta harmoni och att hon ska kunna resa sig upp från ligg i långsam takt och inte som nu då hon gärna rusar fram. Hon har ett stort kontrollbehov så vi ska jobba vidare med att det är okej att fåren rör sig utan att de behöver stoppas eller att man behöver rusa efter. Jag har ju sagt att Lyra inte visat några tendenser till flankeringar tidigare, men igår visade hon prov på en början till fina flankeringar. De är korta i nuläget eftersom hon vill ha koll på fåren och gärna stoppa när de börjar röra på sig, men det finns där. Det känns som att hon börjar inse att det inte är någon katastrof att släppa fåren med blicken för att flankera, bara hon känner att hon fortfarande har kontroll över flocken.

Hon visade sig ha en god förståelse över vad ”lie down” betyder. Egentligen hade jag tänkt ha svenska kommandon på Lyra eftersom jag har engelska på Dingo, men nu känner jag att det lutar mer åt att även Lyra får engelska kommandon. Jag har provat att använda mig av kommandot ”ligg” i hagen men då tycker jag att vi hamnar i konflikt. Ligg för henne betyder lägg dig och ha ögonkontakt med mig och det vill varken Lyra eller jag att hon ska göra i hagen, så då tycker hon att jag är dum i huvudet som ens kommer på en så dålig idé och räcker långfinger åt mig.

”Lie down” lärde jag in framför matskålen långt ifrån fåren, där hon helt enkelt skulle ligga och titta på maten innan hon fick sitt varsågod. Igår visade Lyra att får gärna kunde bytas ut mot matskål och hon la sig flera gånger snyggt samtidigt som hon tittade på fåren trots att hon bara en gång tidigare hört ordet ”lie down” i fårhagen.

Det var väldigt skoj att även få träffa några av kullsyskonen och det ska bli spännande att följas åt och följa utvecklingen under den här kursen.

Vi vann!

Innan ni kastar er på tangentbordet för att säga grattis så vill jag att ni tar rubriken med en liten nypa salt. Vi var nämligen ensamma att starta i lydnadsklass elit så hur dåligt det än hade gått så hade vi ändå vunnit.

Jag är faktiskt nöjd. Det kanske kan tyckas lite märkligt med tanke på att vi fick ett tredjepris med 148.5 poäng (Maxpoäng i eliten är 320). Men jag har varit grymt nojig inför den här tävlingen och ju mer vi har tränat desto sämre känner jag att det har gått. Så att vi överhuvudtaget vågade visa oss på tävlingsplatsen var en bedrift. Jag trodde att det skulle kännas jobbigt att skämma ut sig på hemmaklubben, men när jag kom till tävlingsplatsen idag kände jag det mer som att det skulle bli en trevlig träningsstund och nervositeten rann av mig.

Hur gick det då? Här nedan ser ni resultatet:

1. Sittande i grupp: 10p

2. Platsliggande: 8.5p – stackars Dingo, han trodde att han skulle få belöning för att han suttit så fint. Istället fick han ett kort bra och sen var det dags för platsläggande direkt. Han la sig som en ostkrok och surade, hakan i marken men hela han var liksom vänd bort ifrån mig. Sen låg han där blixtstilla i fyra minuter så det vi fick avdrag på var att han var lite sen i läggandet. (Jag har alltid belönat mellan gruppmomenten eftersom jag fått för mig att man får lite tid för det, men det är klart att det vore ju himla tidskrävande om alla skulle lämna planen för att belöna och sen sekunderna senare träda in i plan igen). Tydligen fick jag även avdrag för ett dk med armen vid sättande, aldrig tänkt på, så det ska jag lägga på minnet till nästa gång.

3. Fritt följ: 7.0p – Jag mitt fån lyckades ju trampa på Dingo under stegförflyttningarna åt vänster så att han tjöt. Lite får jag nog skylla på Dingo eftersom han borde ha varit tillräckligt uppmärksam på att jag var på väg att flytta på mig, men klantigt kändes det i vilket fall. Sen har han typ aldrig sett sågspånshögar innan, så det var väldigt svårt att gå snyggt fot förbi dessa…

4. Stå,sitt och ligg under marsch: 0p – Såhär veckan innan när vi har tränat fick jag plötsligt problem med att han blandade ihop kommandona och under tävlingen så blev han kvar stående när han skulle sitta. Typiskt, för en månad sen kunde han detta moment tio-mässigt…

5. Ink. med ställ och lägg: 8.5p – Lite långsammare tempo sista sträckan och sen satte han sig tyvärr ganska snett när han kom in i fotposition.

6. Rutan: 0p – Han hamnade utanför rutan när jag sa stanna och jag har inte tränat så mycket på dirigering, så jag la honom ganska snabbt istället för att bråka om positionen.

7. Apportering med dirigering: 8p Han var lite osäker på var apporten låg så han saktade in lite för tidigt och återigen satte han sig tyvärr snett när han kom i fotposition.

8. Apportering metall och hopp över hinder: 0p – Vårat absoluta hatmoment. Metallen har vi tragglat mycket med, och jag tror att jag har provat alla sätt för att försöka få honom att tycka att den är rolig, men idag ville han inte ens ta den. Tråkigt.

9. Vittringsprov o apport 7.5p – Dingo var lite ofokuserad och när han tillslut kom in med en pinne var jag helt säker på att han bara plockat en och sprungit till mig, så jag la till ett dk när jag återigen tyckte att han avslutade med att sitta snett (vad är det för nytt påhitt?). Mycket förvånad blev jag när det visade sig att han kom in med rätt pinne.

10. Fjärrdirigering: 0p – Här tror jag att Dingo var trött, för skiftena gör han bra i vanliga fall. Vi har tränat för lite på långa kedjor, svårt tycker jag när det är så många moment och så mycket som kan gå fel. Dingo lyssnade inte riktigt när jag bad honom ställa sig upp utan fortsatte att ligga kvar.

Senast jag tävlade lydnad var två år sedan, så jag tyckte ändå att han höll ihop fint under tävlingen. Han är ganska störningskänslig och jag var nervös över att vi skulle diska ut oss på att han lämnade min sida för mycket mellan momenten, men det hade jag inte behövt oroa mig för. Vi får väl se när jag vågar äntra lydnadsplanen igen…

Vallning och lydnad

Trots att det äntligen börjar bli tillräckligt torrt och snöfritt för att träna agility utomhus har jag inte riktigt kommit igång än. Istället är det vallning och lydnad som framförallt står på schemat.

Häromdagen gick jag in på SBKtavling och upptäckte att det var sista anmälningsdagen för lydnadstävling på hemmaklubben. Jag tror jag slant med fingrarna på tangentbordet för plötsligt var jag anmäld och till elitklass dessutom. Hjälp, vad har jag gett mig in i? Förmodligen kommer jag att skämma ut mig fullständigt och det var längesen jag var så här nervös inför en tävling. Dingo kan alla moment (om än kanske inte 10-mässigt) men så slog det mig, får man ens säga bra till hunden när man tävlar elit? Får man ge hunden en klapp och säga att han är duktig mellan momenten? Och det där med att kedjeträna och störningsträna har jag inte gjort så mycket… Spännande ska det bli i alla fall, det var två år sedan vi tävlade lydnad. Jag kanske borde sjukanmäla mig redan nu? :-p

Lyran har fått valla mer sen min senaste vallningsuppdatering. Det känns mycket bättre nu, hon känns öppnare och har till och med börjat flankera. Jag är imponerad över hennes djurkänsla och hon har full koll på var draget ligger. Nu ska jag bara lyckas övertyga henne om att det är VI som vallar och inte bara HON… Jag kan ju inte säga annat än att hon går in för vallningen till 100% och jösses vad trött hon blir efter bara några minuter. Det dröjer ungefär fem sekunder innan hon slocknar när vi kommer hem.

Passivitet

Äntligen är våren här!

Med det kommer även träningslusten tillbaka. Den senaste tiden har det inte blivit så mycket träning för vår del. Visserligen beror det inte så mycket på vädret utan snarare på att jag haft fullt upp med uppsatsskrivande och jobb. Men nu börjar det närma sig ”skolavslutning” och jag börjar få lite mer fritid…

Det är lite mer komplicerat nu att spontanträna utomhus. Med en liten Lyra med massor av vilja så krävs det planering för att få till bra träning med Dingo. Inomhus är det inga problem, men utomhus anser hon att det är hennes rättighet att jag ska träna med bara henne, Dingo borde inte göra något annat än att titta på, så det så. Under vintern har jag låtit henne stanna hemma när jag tänkt träna med Dingo då det har känts för kallt att ha henne med. De få gånger hon var med har hon inte fixat att jag och Dingo leker utan att hon får lägga sig i, så då har jag hållit henne i famnen. Efter att hon bet mig i benet insåg jag att det var ganska omöjligt att ignorera problemet, Lyra måste kunna se på när jag och Dingo tränar, något annat är ohållbart. Hon har fått följa med flera gånger när vi tränat agility och det har gått riktigt bra. Men då har hon varit bakom ett plank, så hon behövde aldrig se mig och Dingo springa.

I förra veckan stod jag och pratade med Hedvig och A-C medan Lyra stod kopplad vid min sida. Hon skakade som ett asplöv och gnydde konstant i säkert 30 minuter… En dag tog jag med mig plugget ut och satte mig på en sten med båda hundarna lösa. Jag tänkte att de kunde roa sig själva medan jag fick lite plugg gjort, men när jag släppte Lyra så sprang hon fram och tillbaka (100 meter bort, för att sen vända och springa 100 meter bort i motsatt riktning). Med Lyra är det rätt skönt att bo ute på slätten så man ser vad hon har för sig, börjar den där lilla hunden att springa så är det som att hon aldrig slutar… Senast när jag försökte träna med Dingo och hade Lyra uppbunden slutade det med att hon åt upp en buske, lät som att hon höll på att bli styckmördad och hade blodiga skrapsår på nosen för att hon frustrationsbitit allt som kom i hennes väg. Det är helt enkelt verkligen dags i att ta tag i passivitetsträningen. Jag börjar lära mig att om jag vill att Lyra ska ändra beteende så fungerar det inte att vänta ut henne, för hon kommer aldrig att ge upp, utan jag måste aktivt lära henne hur jag vill att hon ska uppföra sig istället. 

”Filten” har vi tränat ganska flitigt inomhus och Lyra vet att det lönar sig att vara på filten tills hon får fri-kommando. Utomhus har vi bara tränat korta stunder och Lyra har inte alls varit lika säker på att det verkligen är värt att vara stilla på filten när hela världen finns runtomkring och bara väntar på att upptäckas. Men så idag så fixade hon det plötsligt. Jag kunde kalla in Dingo så att han rusade precis framför nosen på henne. Svårast var när jag kastade en boll åt Dingo, då var det fruktansvärt orättvist att hon skulle vara kvar på filten. Något enstaka gnäll undslapp henne och hon visade väldigt många snygga vallningsposer när hon försökte kontrollera Dingos rörelser på avstånd, men hon förblev kvar på filten nästan jämt. Halleluja!

Vi har ett tag kvar innan jag avslappnat kan träna med Dingo utan att ständigt hålla ett öga på om den lilla håller sig kvar på filten. Men efter idag så känns det ändå som att jag kommer att kunna lyckas lära henne att passivitet lönar sig i längden…