Morgontrött och studsboll
Dingo och jag hade sovmorgon idag. Så skönt att fortsätta sova när resten av familjen gör sig redo för jobb och skola.
När jag tillslut bestämmer mig för att gå upp gör Dingo motvilligt detsamma. Kl:10.30 har jag ätit frukost och gör mig redo för att gå ut, plötsligt slår det mig att jag inte sett till hunden. När jag hittar honom ligger han och gonar i soffan, första gången han hoppat upp utan att be om lov först. Givetvis har han lagt sig på det soligaste stället, det gäller att ta vara på den lilla värmen man kan få när det går mot vintertider. 
Efter att den magiska meningen “ska vi gå ut” uttalades fick jag med mig en mycket morgontrött vovve.
Vi gick hem till A-C och tränade grym agility! Tack E-M för den roliga 28-hindersbanan du ritade! Första gången både jag och A-C tränade på en så lång agilitybana. Det märktes kan jag säga, både hunden och jag kom riktigt andfådda in i mål. Det bästa av allt är att vi tränat en hel del på threadles i kombinationer på sista tiden och det har gett resultat. Utan den träningen hade vi aldrig klarat denna långa threadle-bana.
Nu har Dingo återigen lagt sig tillrätta på soffhörnet. Det här med att plötsligt ha fått en soffhund är lite ovant men ganska mysigt. Allt började med den där veckan jag spenderade i Spanien. Jessicas dåliga samvete över att hunden inte blev särskilt aktiverad kompenserades med att han fick sova i soffan. En ny regel som alla i familjen är ganska nöjda med, framförallt Dingo!
När Dingo var valp var han en riktig studsboll. Han hoppade och studsade på alla möjliga konstiga sätt och jag har alltid tänkt att han skulle bli en grym freestylehund. Nu när han (nästan) blivit en mogen hund beter han sig mer som en hund än en studsboll. Men något som jag ständigt fascineras över är att han aldrig tvekar över att ta sig över hinder på vägen. A-C har skärmat av en del av trädgården med kompostgaller vilket aldrig håller Dingo inne. Han studsar över som om det inte stod något i vägen. Likaså gjorde han likadant på vår grind som är betydligt högre än kompostgaller. Jag slängde Dingos leksak över grinden eftersom jag inte tyckte att den behövde följa med på promenad, men jag blev mäkta förvånad när hunden plötsligt följde med min kaströrelse över grinden på jakt efter leksaken. Häromdagen var jag och tränade på brukshundklubben, där vi har ett högt viltstängsel runt apellplan. När vi närmade oss apellplan efter en uppvärmningsrunda i skogen ser jag hur Dingo stannar till strax innan stängslet för att se så att han inte går åt fel håll. När han har försäkrat sig om att det är in på apellplan vi ska tar han ett jämfotehopp över stängslet. Jag stod kvar med öppen mun, man kan tycka att jag borde ha vant mig, men jag blir ständigt lika förvånad. När jag återhämtat mig fortsatte jag till ingången som var belägen bara någon meter från där Dingo bestämt sig för att hoppa över.
Jag tror verkligen inte att Dingo har särskilt mycket bättre spänst än andra aktiva hundar i hans storlek. Men jag är fascinerad över hans självförtroende just när det gäller att hoppa över saker. Han har full koll på vad han gör och jag har aldrig sett honom landa fel. Visst har jag tränat honom på att hoppa upp på stenar och balansera på stockar som valp (precis som de flesta andra), men denna träning har aldrig varit tal om någon höjdhoppning. Det känns som att de allra flesta hundar har någon slags spärr om att man bör spara på krafterna, varför hoppa över saker när matte/husse snart kommer och öppnar grinden? Så jag vet inte vad jag ska tro om Dingo är han dum eller smart? Tur att han är lydig i alla fall annars hade han aldrig gått att ha lös.
Slutligen tänkte jag bjuda på en bild som togs i somras under semestern. Svaret på varför alla är så rädda för mördarsnigeln! Den som kan äta en
fimp till lunch kan ju inte vara annat än skräckinjagande!
