När kommer vintern?

Jag tycker inte att vi gör så mycket om dagarna, det blir inte så mycket bloggat här, men jag har heller inte så mycket att rapportera.

Jag börjar längta efter snön, förvisso har det varit skönt att det är barmark, det ger så mycket bättre träningsmöjligheter. På promenaderna går jag mest över åkrarna, så skönt att inte behöva hålla sig till vägarna och Jessica säger att jag skitar ner mig värre än dagisbarnen.

Förra veckan var vi hos Marie, hundfysioterapeut i Norsholm. Inte för att jag misstänkt någon skada på Dingo utan mer för att försäkra mig om att han mår bra efter den intensiva tävlingssäsongen och inte belastar fel för att han har lite småont…

Förutom att Dingo trodde att han skulle gå till slakt så gick det bra. Det började med att vi blev utskällda av en rotweiler i väntrummet, Dingo blev livrädd och la sig och tryckte under bänken. Inte blev det bättre av att en okänd människa strax därefter skulle klämma och känna på honom. Han är snäll och skulle aldrig få för sig att morra eller bita en människa, men han spände sig så in i norden och Marie sa lite skämtsamt att jag nog behövde massera igenom hunden ordentligt. Efter en stund slappnade han av något, men jag kan ju inte påstå att han blev någon bästis med Marie, nej han godtog lite tveksamt korven hon bjöd på, men det var nog mest för att vara artig.

Marie tyckte att han såg fin ut. Möjligen var han lite stel i iliopsasmuskeln, något som tydligen är vanligt förekommande bland agilithundar. Det är den muskel som håller uppe bäckenet och används flitigt då hunden hoppar. Den sitter så djupt så man kommer inte åt den vid massage, men Marie gav mig tips på hur jag kunde stretcha den. Sen var han lite öm över pectoralis (bröstmusklerna) och hon undrade om jag tränade på snabba ställanden. Faktum är att jag senaste veckan roat mig med att träna just detta. Men Marie tyckte inte att jag skulle oroa mig över något, snarare tvärtom tyckte hon att det vore konstigt om en aktiv hund inte skulle vara lite stel någonstans. Kändes skönt att grundligt gå igenom honom. Marie rekommenderade att Dingo gärna skulle få springa med lite drag. Kanske därför jag längtar efter snön? Så härligt att få bli dragen på längdskidor!

Jag provade att springa med Dingo kopplad runt midjan. Det gick verkligen över förväntan förutom att det är bland det tråkigaste jag vet. Dingo låg i ständigt drag och travade med ett jämt tryck hela tiden utan att jag behövde säga något, fascinerande nog verkade han tycka att det var riktigt roligt. Vem vet, kanske kommer Dingo att bli den förste som lyckas motivera mig till att gå ut och springa? Eller så väntar jag på snön så kan vi ge oss ut på längdskidor, för det är mycket roligare! Nu sprang vi bara 500meter dels för att Dingo skulle få sin boll innan han började tycka att det var tråkigt och dels för att jag inte har någon vettig sele än så länge. Så nu står det på inköpslistan att införskaffa en nome-sele, någon som har något tips om var man kan köpa sådana av bra kvalitet och till ett bra pris?

I övrigt så har vi A-C:s Ed här på besök i några dagar. Det är nämligen så att Onnie går igenom sitt första löp och det vart lite för mycket för Ed, han har varit en riktig gnällspik kan man milt sagt säga. Men nu när han fått vara borta från Onnie i ett dygn har han återgått till sitt normala trevliga jag.

Dingo däremot är lite skeptisk. Han är ganska förtjust över att vara bortskämd ensamhund och är lite rädd för att bli ifråntagen detta av Ed. Men det är absolut inga bekymmer, man kan lugnt säga att de båda hundarna aktivt jobbar med respektfull ignorans. Något som är lite märkligt är att sen Ed kom in i vårt hus har Dingo inte än enda gång gjort en ansats till att hoppa upp i soffan, där han numera annars ligger dagligen. Märkligt, kan inte riktigt förklara allt som de där små fyrbeningarna tänker.

~ av lydiaodingo den november 29, 2011.