Jag fick damma av de gamla armbandsknytar-kunskaperna och efter några försök kom fingrarna plötsligt ihåg hur det var man gjorde. Dingo verkar mycket nöjd över de nya flätorna.

Men jag vill ju att han ska dra utan att jag först ska gå ut och lägga en synlig boll, något jag inte lyckades motivera Dingo till förra året. Men jag var helt enkelt för lat, i år har jag varit väldigt pedagogisk och börjat med att han först har linan spänd och sedan utökat tiden från det att han fått bollen meter för meter. Nu tycker han att det är riktigt roligt att dra, jag hade problem en period då jag var helt slut efter hundra meter eftersom jag verkligen fick rusa efter Dingo som drog i 100knyck. Eftersom det blir mörkt så snabbt så har vi mest gett oss ut och sprungit när mörkret lagt sig, lite läskigt då att rusa fram när man inte riktigt vet var man sätter ner fötterna. Men vartefter jag vågat förlänga tiden som Dingo får dra har han saktat ner tempot och jag har även lärt mig att göra mig tung när jag tycker att det går för fort.

Igår sprang vi vårt längsta, vet inte exakt hur långt men runt två kilometer. Med andra ord inte jättelångt men det var ändå en riktigt skön känsla att ha en hund som ständigt ligger i drag meter efter meter utan att sakta ner, det bästa av allt är att han verkar tycka att det är kul! Det är alltid lika roligt när träningen ger resultat och man får se vad som brister hos en själv när man inte lyckas lära ut något istället för att bara lägga ner träningen och bortförklara det hela med att hunden inte var lämpad för att dra.  

Så nu är vi verkligen redo för att ta fram skidorna och ge oss ut på tur, fattas bara lite snö… Snällaste sambon (som hatar snö) har för min skull lovat mig en hel månad med snö så att jag och Dingo ska kunna komma ut och roa oss, tänk vad de ställer upp för en de där bättre hälfterna. :-p

 Och jag då? Jag som hatar att springa tycker plötsligt att det är ganska trivsamt. Jag tänker inte på att jag springer, jag tränar ju hund och det är minsann roligt.

Efter vår lilla springtur blev det middag med ”hundgänget” på stan. Inte varje dag vi träffas hela bunten och inte har en enda hund med oss. Mycket trevligt initiativ Hedvig och Ida!

Sen bar det av vidare mot sjukhuset för att jobba natt. Imorgon ska jag sova på sjukhuset i vårt vilorum, under tiden ska snällaste A-C ta med sig Dingo till ridhusträningen så att jag får sova så länge som möjligt (det gäller att räkna minutrarna) och sedan börja dagen på bästa möjliga sätt, med agilityträning förstås!

Det har varit otroligt inspirerande att läsa om alla andras mål så jag tänkte skriva ner hur långt jag har kommit med mina mål och vilka mål vi sätter upp för 2012.

Ett enda mål hade jag satt upp som inte var hundrelaterat – att börja en vidareutbildning för kirurgi.

Det har jag börjat och första terminen är avklarad. Så jag har ett och ett halvt år kvar av att jobba sextio procent och plugga 50%. Med andra ord totalt 110%, men jag är ganska förtjust i att plugga och ha mycket att göra så det stör mig inte.

I år har jag hållit i tre hundkurser vilket jag inte kommer att orka med det år som kommer. Nej mitt mål är att hålla en kurs 2012!

I övrigt har målen varit att:

• Koppelträna – det är under inga omständigheter okej att dra i koppel. Hrm, här har vi lite kvar att jobba på, nog är Dingo duktigare på att inte dra i koppel, men han är långtifrån en hund som aldrig drar i koppel. Dessutom har jag bestämt mig för att sänka målet och tycka att det är okej att han drar i kopplet på agilitytävlingar, annars blir det alldeles för mycket tjat för att jag ska vara nöjd.
• Inte skälla när dörrklockan ringer – Det har vi löst genom att flytta ut på landet där det inte finns någon ringklocka.

Delmål agility:

• Ge allt i alla lägen – Det har vi jobbat hårt på i år och han har ökat sin fart grymt mycket under året. Det är fortfarande slalom som han kan ha en något försiktigare attityd mot. Målet för 2012 får bli att alltid ge allt i slalom!
• Gungan – Jag är nöjd med hur gungan ser ut i år (tidigare tyckte jag att han stannade för tidigt).
• Tajta svängar – Nog har vi utvecklats mycket på den fronten, men vi behöver fortsätta att bli bättre på det! Speciellt efter ett agilityuppehåll brukar Dingo glömma bort det där med att svänga tajt. I år har vi även jobbat en hel del på att hoppa diagonalt över hindret, något vi ska fortsätta att utveckla. Dingo har nämligen mycket lättare för att hoppa diagonalt än att svänga som en makaron. Sen ska jag vänta på Dingo i svängarna och på så sätt fånga upp honom. Jag har en tendens att springa ifrån honom lite för tidigt och då blir han lång och flack och får jättestora svängar!
• Gå kurs – Har gott kurs för Veronica Bache och Lisa Frick, de handlar verkligen i min smak så jag hoppas kunna gå kurs för dem i år igen!

Huvudmål

• Klassa upp oss till klass tre, Check! Målet för 2012 är att kvala till SM 2013!
  

lydnadsmål

• Klassa upp oss till lydnadsklass elit, Check! Det lyckades vi med redan i mars. Därefter har jag inte tävlat någon lydnad. Lydnadsinspirationen brukar komma med vintern, men i år har jag aldrig riktigt fått någon lydnadsinspiration. Hade jag haft möjlighet att tävla lydnad på sommaren hade jag nog satsat (möjlighet har jag, men jag väljer att prioritera agilityn, båda hinner jag inte med), men inför 2012 har jag bestämt mig för att inte ha några lydnadsmål.
• Freestyle - för att kompensera för avsaknaden av lydnad har jag och A-C bestämt oss för att tävla freestyle på mässan 2012. Huga, läskigt men roligt mål. Freestyle gör sig ju absolut bäst med mycket publik.

Vallning

I år har vi inte vallat någonting men nu har vi flyttat ut på landet och då är definitivt målet att hitta en hage där vi kan ha får som betar. Jag och A-C har spanat in en hage som inte betades förra året, vi ska ta mod till oss och fråga ägaren om han inte vill ha lite får där till våren.

Igår slutade kvällen inte mindre än 01.45 då vi hade högläsning av en mycket spännande däckare ”blind gudinna” av Anne Holt. Tyvärr orkade inte alla hålla sig vakna tillräckligt länge för att höra slutet…

För första gången på fyra år ska jag även fira jul på självaste julafton, känns lite märkligt. Det kommer att bli en otroligt social jul då den 24:e och 25:e spenderas med mor i Göteborg, den 26:e drar vi iväg till Stockholm på släktmiddag med min fars släkt och den 28:e är det dags att fira jul med Jessicas mor. Jag brukar mest dra täcket över huvudet och ursäkta mig över mitt dumma jobb som ständigt kräver att jag jobbar julafton, men i år ska jag minsann fira jul så det räcker och blir över för flera år framöver.

Veckan som kommer är fullspäckad med grejer som ska göras så jag tänkte passa på att önska alla en riktigt god jul redan nu…

Så det är nu allvaret börjar när vi har klassat upp oss till eliten, eller? Något har hänt, jag har tappat motivationen till att få till ett elitprogram. En anledning tror jag är att jag inte tycker att det är helt okej att köra alla fartmoment under halt underlag. När vi tävlade sist sladdade Dingo nästan ut ur rutan för att det var så halt och det känns inte helt schysst mot hunden att tävla under sådana förhållanden. Dessutom vet jag att han skulle frysa om han ligger stilla på backen i fyra minuter. Både jag och Dingo tycker att elitens fartmoment är väldigt roliga att träna på, men jag tappar motivationen när jag inser att jag inte kommer att vilja tävla vintertid och när det är torrt och fint väder tänker jag fortsätta att prioritera agilityn.

Men man kan ju alltid tävla i ridhus? Jo, visst men då kvarstår fortfarande att man behöver ett ridhus att träna i, och det är just enkelheten jag gillar med lydnaden, man ska bara kunna ställa sig på en gräsplan och köra. Jag tror att jag tappat motivationen för att det plötsligt blivit svårt att träna lydnad. Jag behöver någon som rör vid vittringspinnarna och helst har de hos sig och jag behöver ljus så att jag ser att Dingo ligger rätt i rutan. Slutligen kan jag inte låta blir att tycka att det är lite tråkigt att man inte längre får belöna mellan momenten, jag vet att det är en träningssak men jag kan inte låta bli att tycka att det är en glädjedödare.

Målet har i grund och botten varit att få Dingo till lydnadschampion. Att ta mig till SM eller liknande har jag aldrig strävat efter, då man behöver vara mycket petigare än vad jag någonsin kommer att bli. Men nu funderar jag faktiskt på att lägga lydnadskarriären på hyllan.

Jag försöker hålla mig vaken eftersom jag ska jobba natt och har börjat vända om dygnet. Detta leder till mycket slösurfande där jag egentligen inte tittar på något speciellt utan mest försöker hålla mig vaken. Men så trillade jag in på ett youtubeklipp som någon filmade när jag och gamle Jim tävlade freestyle på My Dog.  Fick en riktig nostalgikick och blev plötsligt ganska sugen på att träna freestyle. Vi gjorde hur många fel som helst under hela programmet, jag vet inte om jag får skylla på hörseln då Jimpa trots allt var 10 år gammal, men jag minns ändå känslan och glädjen som det var att stå där på scen. Vad säger du A-C, borde vi inte damma av våra freestyle kunskaper?

Nej nu borde jag sluta drömma och gå och lägga mig. Problemet är att hunden borde få gå på nattkiss och stormen rasar utanför, det är mysigt att höra den medan man är inne i värmen men jag betvivlar att mysfaktorn är lika hög där ute…

Det har endast drabbat mig någon enstaka gång men Jessica drabbas desto oftare och ibland även folk som kommer och hälsar på, som Dingo plötsligt får för sig att han älskar. Då får han galet nog för sig att gå fot med dessa människor. Även fast man ignorerar honom så går han tätt vid ens vänstra sida och följer efter vart man än går (hittills har det bara hänt inomhus), stannar man till stannar Dingo till och sätter sig i fotposition, börjar man gå följer Dingo med och är noga med att hålla ögonkontakt hela tiden. På Dingo ser det definitivt ut som att han leker, för hela han strålar och är så till sig så att han nästan exploderar.

Igår, när vi hade passat Ed i tre dagar så drabbade det honom. Dingo fick plötsligt för sig att Ed var hans bästa kompis och försökte gå fot med honom?! Han följde efter Ed mycket nära vart han än gick och Ed som inte förstod någonting och verkligen inte var sugen på att leka la sig ner, vilket resulterade i att Dingo också la sig ner precis bredvid. När Ed återigen reste sig upp och gick in i köket så intog Dingo sin ”fot-position” och följde med. Ed är en otroligt tålmodig hund och verkade inte bry sig nämnvärt, när Dingo sökte ögonkontakt så vände Ed snällt bort huvudet och hoppades på att den lille parveln skulle hitta något annat att roa sig med. Det hela varade inte mer än några sekunder eftersom jag sa åt Dingo att gå därifrån då Ed verkade måttligt road av leken.

Någon som varit med om något liknande? Själv står jag som ett stort frågetecken och vet inte riktigt vad jag ska tro, men eftersom allt verkar vara lek (om än något märklig) så brukar vi mest skratta åt honom, han är ju ganska charmig.

Jag börjar längta efter snön, förvisso har det varit skönt att det är barmark, det ger så mycket bättre träningsmöjligheter. På promenaderna går jag mest över åkrarna, så skönt att inte behöva hålla sig till vägarna och Jessica säger att jag skitar ner mig värre än dagisbarnen.

Förra veckan var vi hos Marie, hundfysioterapeut i Norsholm. Inte för att jag misstänkt någon skada på Dingo utan mer för att försäkra mig om att han mår bra efter den intensiva tävlingssäsongen och inte belastar fel för att han har lite småont…

Förutom att Dingo trodde att han skulle gå till slakt så gick det bra. Det började med att vi blev utskällda av en rotweiler i väntrummet, Dingo blev livrädd och la sig och tryckte under bänken. Inte blev det bättre av att en okänd människa strax därefter skulle klämma och känna på honom. Han är snäll och skulle aldrig få för sig att morra eller bita en människa, men han spände sig så in i norden och Marie sa lite skämtsamt att jag nog behövde massera igenom hunden ordentligt. Efter en stund slappnade han av något, men jag kan ju inte påstå att han blev någon bästis med Marie, nej han godtog lite tveksamt korven hon bjöd på, men det var nog mest för att vara artig.

Marie tyckte att han såg fin ut. Möjligen var han lite stel i iliopsasmuskeln, något som tydligen är vanligt förekommande bland agilithundar. Det är den muskel som håller uppe bäckenet och används flitigt då hunden hoppar. Den sitter så djupt så man kommer inte åt den vid massage, men Marie gav mig tips på hur jag kunde stretcha den. Sen var han lite öm över pectoralis (bröstmusklerna) och hon undrade om jag tränade på snabba ställanden. Faktum är att jag senaste veckan roat mig med att träna just detta. Men Marie tyckte inte att jag skulle oroa mig över något, snarare tvärtom tyckte hon att det vore konstigt om en aktiv hund inte skulle vara lite stel någonstans. Kändes skönt att grundligt gå igenom honom. Marie rekommenderade att Dingo gärna skulle få springa med lite drag. Kanske därför jag längtar efter snön? Så härligt att få bli dragen på längdskidor!

Jag provade att springa med Dingo kopplad runt midjan. Det gick verkligen över förväntan förutom att det är bland det tråkigaste jag vet. Dingo låg i ständigt drag och travade med ett jämt tryck hela tiden utan att jag behövde säga något, fascinerande nog verkade han tycka att det var riktigt roligt. Vem vet, kanske kommer Dingo att bli den förste som lyckas motivera mig till att gå ut och springa? Eller så väntar jag på snön så kan vi ge oss ut på längdskidor, för det är mycket roligare! Nu sprang vi bara 500meter dels för att Dingo skulle få sin boll innan han började tycka att det var tråkigt och dels för att jag inte har någon vettig sele än så länge. Så nu står det på inköpslistan att införskaffa en nome-sele, någon som har något tips om var man kan köpa sådana av bra kvalitet och till ett bra pris?

I övrigt så har vi A-C:s Ed här på besök i några dagar. Det är nämligen så att Onnie går igenom sitt första löp och det vart lite för mycket för Ed, han har varit en riktig gnällspik kan man milt sagt säga. Men nu när han fått vara borta från Onnie i ett dygn har han återgått till sitt normala trevliga jag.

Dingo däremot är lite skeptisk. Han är ganska förtjust över att vara bortskämd ensamhund och är lite rädd för att bli ifråntagen detta av Ed. Men det är absolut inga bekymmer, man kan lugnt säga att de båda hundarna aktivt jobbar med respektfull ignorans. Något som är lite märkligt är att sen Ed kom in i vårt hus har Dingo inte än enda gång gjort en ansats till att hoppa upp i soffan, där han numera annars ligger dagligen. Märkligt, kan inte riktigt förklara allt som de där små fyrbeningarna tänker.

När jag tillslut bestämmer mig för att gå upp gör Dingo motvilligt detsamma. Kl:10.30 har jag ätit frukost och gör mig redo för att gå ut, plötsligt slår det mig att jag inte sett till hunden. När jag hittar honom ligger han och gonar i soffan, första gången han hoppat upp utan att be om lov först. Givetvis har han lagt sig på det soligaste stället, det gäller att ta vara på den lilla värmen man kan få när det går mot vintertider.

Efter att den magiska meningen ”ska vi gå ut” uttalades fick jag med mig en mycket morgontrött vovve.

Vi gick hem till A-C och tränade grym agility! Tack E-M för den roliga 28-hindersbanan du ritade! Första gången både jag och A-C tränade på en så lång agilitybana. Det märktes kan jag säga, både hunden och jag kom riktigt andfådda in i mål. Det bästa av allt är att vi tränat en hel del på threadles i kombinationer på sista tiden och det har gett resultat. Utan den träningen hade vi aldrig klarat denna långa threadle-bana.

Nu har Dingo återigen lagt sig tillrätta på soffhörnet. Det här med att plötsligt ha fått en soffhund är lite ovant men ganska mysigt. Allt började med den där veckan jag spenderade i Spanien. Jessicas dåliga samvete över att hunden inte blev särskilt aktiverad kompenserades med att han fick sova i soffan. En ny regel som alla i familjen är ganska nöjda med, framförallt Dingo!

När Dingo var valp var han en riktig studsboll. Han hoppade och studsade på alla möjliga konstiga sätt och jag har alltid tänkt att han skulle bli en grym freestylehund. Nu när han (nästan) blivit en mogen hund beter han sig mer som en hund än en studsboll. Men något som jag ständigt fascineras över är att han aldrig tvekar över att ta sig över hinder på vägen. A-C har skärmat av en del av trädgården med kompostgaller vilket aldrig håller Dingo inne. Han studsar över som om det inte stod något i vägen. Likaså gjorde han likadant på vår grind som är betydligt högre än kompostgaller. Jag slängde Dingos leksak över grinden eftersom jag inte tyckte att den behövde följa med på promenad, men jag blev mäkta förvånad när hunden plötsligt följde med min kaströrelse över grinden på jakt efter leksaken. Häromdagen var jag och tränade på brukshundklubben, där vi har ett högt viltstängsel runt apellplan. När vi närmade oss apellplan efter en uppvärmningsrunda i skogen ser jag hur Dingo stannar till strax innan stängslet för att se så att han inte går åt fel håll. När han har försäkrat sig om att det är in på apellplan vi ska tar han ett jämfotehopp över stängslet. Jag stod kvar med öppen mun, man kan tycka att jag borde ha vant mig, men jag blir ständigt lika förvånad. När jag återhämtat mig fortsatte jag till ingången som var belägen bara någon meter från där Dingo bestämt sig för att hoppa över.

Jag tror verkligen inte att Dingo har särskilt mycket bättre spänst än andra aktiva hundar i hans storlek. Men jag är fascinerad över hans självförtroende just när det gäller att hoppa över saker. Han har full koll på vad han gör och jag har aldrig sett honom landa fel. Visst har jag tränat honom på att hoppa upp på stenar och balansera på stockar som valp (precis som de flesta andra), men denna träning har aldrig varit tal om någon höjdhoppning. Det känns som att de allra flesta hundar har någon slags spärr om att man bör spara på krafterna, varför hoppa över saker när matte/husse snart kommer och öppnar grinden? Så jag vet inte vad jag ska tro om Dingo är han dum eller smart? Tur att han är lydig i alla fall annars hade han aldrig gått att ha lös.

Slutligen tänkte jag bjuda på en bild som togs i somras under semestern. Svaret på varför alla är så rädda för mördarsnigeln! Den som kan äta en fimp till lunch kan ju inte vara annat än skräckinjagande!

Vi har haft en vattenskada i ett rum nere i källaren. Det har droppat från ett rör i taket vilket ledde till att vi rev upp ett klickgolv för att se så att det inte fanns någon vattenskada under. Det resulterar i att vi hittar en pöl(!) under golvet. Tur i oturen är källargolvet ett betonggolv, inget trä så långt ögat når med andra ord, så inget verkar ha tagit skada. Eftersom vi ville få ordning på golvet började jag skrapa bort gammal färg och upptäcker vita runda prickar som jag inte kan identifiera som något annat än mögel. Skit också! Vi ringer försäkringsbolaget för att de ska komma och titta på vattenskadan (troligen ett frostskadat rör), de tycker inte att det är deras sak att reda ut så vi ringer anticimex för att göra en luftmätning, men de har inte någon tid förrän en månad senare. Vi väntar en månad och då visar det sig att människan som skulle komma är sjuk samt att de tycker att vi ska gå genom försäkringsbolaget eftersom det kommer att kosta oss skjortan annars. Efter ytterligare tjat med försäkringsbolaget kommer de ut och tittar.

De är mycket nöjda med jobbet vi gjort med golvet (då slipper de göra det) och det verkar inte finnas någon fukt som kommer in varken från golv eller väggar. Det där möglet skrattade han lite åt och han visade att utbredningen på ”möglet” såg ut ungefär som där man en gång i tiden haft en färgburk, en halvcirkel liksom. Så med andra ord var det bara färg, lite pinsamt, men ändå skönt att få bekräftat av någon som kan. Nu får vi se hur lång tid det kan tänkas ta innan de åtgärdar röret och vi får ett nytt golv i källaren!

Vi har även tänt vår kamin för första gången. Mycket trevligt och riktigt varmt blev det! Jag älskar att sitta och titta in i elden, det är otroligt rogivande. Men av en slump gick vi ut och tittade och ser att det kommer en massa gnistor från skorstenen! Ett snabbt samtal senare med Jessicas far som är brandingenjör rekommenderar oss att ringa sotaren så att de får göra rent skorstenen. Det ska inte komma gnistor, gör det det finns det för mycket sot som kan ta eld. Hrm så nu är det bara att vänta på sotaren innan vi vågar elda något mer…

Men man lär så länge man lever, bor man i hus är man tvungen att lära sig massor.

I övrigt trivs vi otroligt bra i huset. Jag är rädd för att känna att jag bor mitt ute i ingenstans under vintern när mörkret faller på, men än så länge så känner jag ingen ångest över att bo på landet. Hösten har varit otroligt vacker och alla våra buskar har skiftat färg från klarrött till gult. Vi har en stor kastanj som är otroligt vacker, men oj vad den skräpar ner! Jessica skyfflade bort en massa löv och när hon var klar kom det en ”liten” vindputs som ledde till att det låg lika många löv utspridda i trädgården som innan krattningen.

Det jag kan sakna är skog, promenadstråken här ute är inte alltför roliga. Det är otroligt platt och mycket 70-vägar. Nu under hösten och vintern kan man gå över åkrarna vilket förgyller lite, vi har även en liten skogsdunge precis utanför vårt hus som tar ungefär 30min att gå igenom. Perfekt morgon- och kvällskiss med andra ord. Jag har insett att Dingo är lite rädd för bilar som åker snabbt, väldigt praktiskt. Så fort han hör en bil stannar han till och går så långt ut på kanten som det bara går. Eftersom jag aldrig har traskat längs 70-vägar tidigare så har jag aldrig märkt denna egenskap hos Dingo. Det går även någon magisk gräns där mellan om bilarna kör i 50 eller 70. Kör de i 50 så har han ingen respekt för dem, märkligt egentligen, men som sagt väldigt praktiskt!

Sen vi flyttade ut på landet har jag återigen blivit otroligt sugen på att valla! Det borde inte vara så svårt att hitta någon hage och ha lite får här ute… Men hittills har jag bara sett kohagar och en massa åkrar, inga får. Att valla på kossor är inget alternativ då både jag och Dingo är rädda för dem. Men jag ska luska lite till, det hör ju liksom till att valla när man både bor ute på landet och har vallhund.

Även fast vovven inte får några födelsedagspresenter så tror jag att han är mycket nöjd med dagen!

Först ett eminent agilitypass med A-C, vi tränade på en riktigt lurig kombination för två dagar sedan som vi inte lyckades lösa tillfredsställande, men idag så satt den! Kombinationerna vi tränat på har varit ordentligt nördiga och vi har analyserat allt vi gjort för att lyckas få till linjerna och svängarna riktigt bra och tajta. Så rolig träning! Två timmar har vi tränat på en kombination (som vi gjorde två varianter av), det är svårt när man är petig.

Vi tittade även på uppfarten till balansen. Hittills har jag inte tänkt så mycket på uppfarten, vill inte träna in ett stopp där. Men i slutet av tävlingssäsongen har jag märkt att jag måste stå helt stilla vid uppfarten för att Dingo inte ska hoppa den, med andra ord ohållbart. Så nu har vi provat att lägga ut en hoppinne på olika avstånd innan balansen, med resultatet att Dingo är grym på att taxera. Han beräknar nogsamt så att han kan ta avstamp precis innan hindret och hoppa över uppfarten! Hrm, inte alls min plan att han själv skulle ha lärt in att balanshindret går ut på att komma så högt upp på det som möjligt på ett gallopsprång. Men tillslut fick vi till det, om vi lägger en hoppinne två fot från balansen så träffar han uppfarten med alla fyra tassar. Definitivt något vi ska jobba vidare på i vinter.

Väl hemma har vi pysslat i trädgården och fixat odlingsbäddar samt gjort i ordning inför vintern. Dingo är väldigt förtjust i trädgårdsarbete, det är sällan hans hjälp behövs, men han insisterar så mycket så han brukar få ”hjälpa till” på ett hörn.

Nu är det dags för söndagsmys, vi har fått en massa ved från A-C och Axel, så här ska vi för första gången njuta av vår kamin!

Jessicas dotter har även lyft upp sin sackosäck från källaren och den har Dingo valt ut som favoritsovplatsen, hans egen tempurmadrass!